Monthly Archives: juni 2017

Recension: Kända och underliga ting av Teju Cole

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 17 juni 2017. 

Den nigeriansk-amerikanske författaren, fotografen och konsthistorikern Teju Cole har på kort tid etablerat sig som en viktig skildrare av samtiden. Cole slog igenom på svenska 2013 med romanen ”Öppen stad”, debutromanen från 2007 ”Varje dag är tjuvens dag” kom på svenska 2015. Nu kommer essäsamlingen ”Kända och underliga ting” (”Known and strange things”, 2016) på svenska i en fantastiskt känslig och fint genomförd översättning av Erik MacQueen.

Blick, bildning, rörelse. Det är tre nyckelord som kännetecknar Coles essäkonst. För det är verkligen en konst! Jag tillåter mig att bli hänförd och hänryckt! Hans fallenhet att se och registrera det som händer omkring honom; hans tilltro till kunskap som öppnare; förmågan att koppla samman: det lilla med det stora; dåtiden med nutiden. Att kunna se sambandet! för att säga ungefär som Margaret Schlegel i ”Howards End”. Och lägg till det ett vackert gravallvar inför mänskligheten och konsten som genomsyrar texterna – kunskap och bildning är viktigt! Och kanske ännu viktigare i vår tid av faktaresistens och bildningsförakt, säger jag. Han avfärdar inget. Är nyfiken på allt.

Vad handlar det om då? Mänskligheten, svarar jag. Att se på nutiden genom dåtiden, via en dialog med konsten och platser och människorna däri. Här finns essäer om Schweiz, Obama, Instagram, Tomas Tranströmer, dofter, nigerianska lynchmobbar, Palestina, tortyr, sorg, vad fotografi är, om amerikansk längtan efter enkelhet, om att finna tröst i litteraturen. Det finns en nyfikenhet och öppenhet i hans tanke och en förmåga att inkludera läsaren, snarare än att briljera och utesluta. Han har också den där förmågan att sätta ljus på något vardagligt och få det att bli magiskt. Som i essän ”Främmande kontakt” om fotografiserien ”Touching Strangers”, där han belyser att känseln är det enda av våra sinnen som är reflexivt. Att röra någon innebär att man också blir berörd. Ja, just ja!

Men det jag tror jag älskar Teju Cole allra mest för, är att han tänker och skriver genom att föra dialog: med samtiden, med dåtiden, med både gamla och nya författare, fotografer och konstnärer. Essäerna börjar inte sällan med ett citat från någon, som han därefter svarar på och reflekterar kring. Eller att han ser samband på nya sätt med viss skarp humor, som i ”En läsares krig”, där han skriver om de första meningarna i kända romaner för att belysa drönar-attacker. ”Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv. Ack. En auktoriserad attack jämnade floristen med marken.”

”Kända och underliga ting” är uppdelad i tre delar: Läst, Sett och På plats. De har alla lite olika karaktär. Läst och På plats utgår mer från personliga erfarenheter, i Sett finns en djup kunskap om fotografi och bildkonst. Jag tycker särskilt mycket om delen Sett. Här kommer Teju Coles djupa kunskap om fotografi och konst fram ordentligt. Här reflekterar han till exempel med stort allvar kring Instagrams fördelar och nackdelar: det moderna sociala fotograferandet, det kvadratiska fotots möjligheter (”diagonaler får en ny styrka”) och kvalitet kontra kvantitet. Han testar Snapchat och reflekterar kring förgänglighet. Här finns också utrymme för reflektion kring bildens betydelse i kommunikationen i vår digitala värld.

Visst borde Cole gått i dialog med några fler kvinnor. Det är det enda som drar ner känslan av läs- eufori. I ”Kända och underliga ting” är flera essäer uppkallade efter mansnamn, men ingen kvinna har fått en egen. Framför allt är jag förvånad när det gäller kapitlen som handlar om fotografi, där det finns flera framstående kvinnliga moderna fotografer utöver en av de få som nämns, inte bara Nan Goldin. Däremot så nämns många kvinnor i de övriga essäerna. Susan Sontag, till exempel. Toni Morrison. Och så länge Virginia Woolfs namn dyker upp lite här och där, så är jag i alla fall hyfsat nöjd med kvinno-representationen i ”Kända och underliga ting”.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Älska Vingåker av Mia Ajvide

Recensionen också publicerad i bl a Borås Tidning 10 juni.

”Älska Vingåker” är en roman om omsorgen om sina medmänniskor. Fast det kanske inte alltid blir som man tänkt sig. Annika Koldenius läser en roman om kärlek – och får hopp om mänskligheten.

Det finns vissa romaner som ger läsaren ett slags hopp om människan. Med det menar jag dels människans förmåga att kämpa för det man tror på, men också omsorgen om sina medmänniskor. “Älska Vingåker” är egentligen ingen slagfärdig romantitel och kanske inte en titel som läsaren tror ska innehålla just det. Eller så är det en genial titel, just för att “Älska Vingåker” faktiskt är essensen av vad det är att vara människa. I all sin futtighet.

“Älska Vingåker” utspelar sig i just Vingåker på 1970-talet. Huvudperson är kommunordföranden Olle Nygård, som är nybliven änkling. Läsaren får också lära känna Olles barndomskamrat Petrus, som just kommit tillbaka till Vingåker efter att ha tillbringat många år på mentalsjukhus. En annan viktig karaktär är den sexåriga flickan Nina, som blivit övergiven av sin mamma på Vingåkers bibliotek och som tas om hand av Olle. Både Petrus och Nina har övernaturliga förmågor som de helst inte vill använda sig av, men som ska visa sig avgörande för historiens utveckling.

Historien i “Älska Vingåker” är egentligen faktiskt rätt knäpp. Det finns både skröneliknande drag och farsliknande situationer som i en annan författares händer kunde ha skruvats ett varv till och blivit både råare och ha ha-tramsigare. Men det är inte så Mia Ajvide berättar den här historien. Inte på bekostnad av människorna. Nej, det här är på fullaste allvar. Livet är på fullaste allvar. Kärleken är på fullaste allvar. Olle Nyström kämpar för att kommunbudgeten ska gå ihop. Men istället för att höja skatten och skära ner på kulturaktiviteter, så får han en snilleblixt. Han ska få in mer kärlek i kommunen, eftersom lyckliga och gifta kommuninvånare är friskare och gladare och därför kostar mindre. Kärleken ska få en egen budgetpost! Det är inte helt enkelt, men till slut har han övertygat sina kollegor i kommunfullmäktige om sina idéer med hjälp av Ninas förmågor.

Mia Ajvides styrka ligger i hennes förmåga att gestalta sitt tema genom de karaktärer hon väljer att berätta om. Det märks en stor människokärlek: både i själva historien, men också i omsorgen om detaljer i karaktärerna. Jag tycker också om att tempot är långsammare och att “Älska Vingåker” inte är en intrigdriven vända blad-roman som jag läser med andan i halsen, utan en roman som drivs av karaktärernas utveckling. Jag vill inte veta hur historien slutar, jag vill veta hur det går för Nina, Olle, Petrus, Dejan, Lena och Pentti.

“Älska Vingåker” har drag av feel good-roman, trots att det finns ett visst sorg och vemod. Jag tycker om Mia Ajvides sätt att använda en historia med helt orealistiska inslag och att jag ändå får känslan av att det är på riktigt. Och samtidigt är det något som skaver. “Älska Vingåker” är liksom lite av varje och historien dras aldrig till något riktigt klimax eller antiklimax, den bara ebbar ut. Och jag undrar vad vill Mia Ajvide vill berätta? Kanske att kärleken är viktig, men att kärleken kan se ut på många olika sätt.  Det finns inte ett enda toklyckligt heterosexuellt par i “Älska Vingåker”, om man inte räknar in Olles relation med sin döda fru Vanja. I kommunbudgeten vill Olle Nyström tvinga fram en viss sorts kärlek, och det fungerar ju faktiskt inte på det viset. Kärleken finns istället mellan föräldrar och barn, mellan syskon, och då inte bara i biologiska band. Nina tas ju om hand av Olle, och den föräldrakärleken är precis lika viktig. Kärleken finns också i innerlig vänskap och att ta hand om sina medmänniskor. Gott så.

 

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare