Recensionen också publicerad i Borås Tidning, Smålandsposten mfl.
Martina Montelius tredje roman pendlar mellan att vara långtråkig och genialisk, tycker Annika Koldenius.
”Ibland är man lessen ibland är man glad” är Martina Montelius tredje roman. Huvudgestalten heter Rakel. Hon lider. Full av ångest tar hon sig an vardagen, trots att hon har svårt att andas. Hon går till sitt jobb, hatar sina arbetskamrater på friskolan i Djursholm, men vill ändå ha något slags samvaro med andra människor och då särskilt ombudsmannen Brophy. Till honom skriver hon innerliga brev. Som han ignorerar.
Det är något med Martina Montelius universum. Befolkat av individer som inte passar in, som ser på världen lite utifrån. Eller är det kanske så att Martina Montelius gestalter faktiskt gestaltar människans innersta väsen, i koncentrat? Ja, kanske. Martina Montelius vill nog att vi ska tycka synd om människorna. Men det är också roligt, på ett slags galghumoristiskt och tokroligt sätt som jag numera kallar Montelius signum.
Jag pendlar mellan att tycka att ”Ibland är man lessen ibland är man glad” är långtråkig som sjutton och helt och hållet genialisk. Det genialiska är den humoristiska och kärnfulla prosan. Det långtråkiga är att läsaren ibland är lite vilse i berättelsen. Men mot slutet av boken presenterar Martina Montelius några överraskningar som ger dramat en helt annan utgångspunkt. Genialiskt, det också. Och som Rakel skulle ha sagt: ”det är bra att ha nära till en vårdcentral och sen är allt över”. Ja, det är nog synd om människorna, trots allt.
Annika Koldenius 