Recensionen också publicerad i bl a Borås Tidning och Smålandsposten 28 oktober 2016.
”Ett litet liv” är en av de hemskaste och vackraste böcker Annika Koldenius någonsin läst och hittar inte riktigt orden för att kunna hylla den tillräckligt. Det är liv, inte litteratur.
Finns det egentligen lyckliga slut? Är det inte bara i litteraturen som vi kan ordna lyckliga slut och det är en av anledningarna till att vi älskar litteraturen så mycket? Eller är det kanske tvärtom: att litteraturen hjälper oss att förstå att det aldrig kommer att finnas några lyckliga slut, men att så länge berättelsen finns, så finns det som kan kompensera för det olyckliga slutet: kärlek, omtanke, vänskap, medkänsla, empati?
När jag läst sista meningen i Hanya Yanagiharas ”Ett litet liv”, så vill jag svara ja på den senare frågan. Det är därför litteraturen finns: för att ge oss mod att stå ut med all smärta som finns, för att påminna oss om att det också finns en möjlighet att någon gång få älska och vara älskad. Precis så storslagen är ”Ett litet liv”; precis så omtumlande, så hjärtskärande, så innerlig, så fasansfull. ”Ett litet liv” är en bok som lärt mig diskretgråta med tysta, blöta tårar på tågfärder och flygresor, där jag hållit så hårt i min medpassagerares arm att han förskräckt undrat vad det är jag läser. Jag har aldrig känt så många och stora känslor när jag läst en bok tidigare; jag har aldrig heller gråtit så mycket – av både sorg och ilska, men mest av glädje och kärlek. Det är en sådan bok.
”Ett litet liv” handlar till största del om den föräldralösa Jude StFrancis och börjar när Jude flyttat till New York med sina tre vänner från college: Malcolm, JB och Willem. I berättelsen får läsaren följa dem under deras fortsatta liv: de fortsätter vara vänner, de får bra karriärer, de kämpar på med att leva ett gott liv. Malcolm blir arkitekt, JB erkänd konstnär, Willem uppburen skådespelare och Jude blir framgångsrik jurist. När de fyra vännerna träffas på college är Jude den hemlighetsfulla, som inte vill berätta något om sig själv. Läsaren får snart reda på att Jude varit med om hemska saker i sin barndom, men inte riktigt vad. Hanya Yanagihara avslöjar bara några få detaljer i bokens tidigare delar. Men skickligt, som för att långsamt vänja läsaren vid ohyggligheterna, blir beskrivningarna efter hand allt mer fördjupade, detaljerade och explicita, tills det nästan är helt omöjligt att läsa vidare.
”Ett litet liv” handlar om att fortsätta leva. Hanya Yanagihara tar sig an stora ämnen som lycka, tillhörighet, vänskap, kärlek, smärta, sorg och att det kanske inte går att rädda en annan människa hur mycket man än försöker, att det faktiskt inte finns så mycket kärlek att det kan kompensera för svåra upplevelser och stor sorg för någon som inte upplevt villkorslös kärlek som barn, utan som tror att kärleken är villkorad genom det egna lidandet. Hanya Yanagihara ger en insiktsfull inblick i hur det kan vara när ångesten är så stor att det enda som kan lindra den bara är en annan, större smärta och hon har en utomordentligt fin känsla för exakt hur detaljerad hon kan vara i sina beskrivningar av de strategier Jude har för att klara av att fortsätta leva. ”Ett litet liv” beskriver också ett annat kärlekssätt att leva på än den traditionella kärnfamiljen, där nära relationer till andra människor inte behöver handla om biologi eller traditionellt manligt/kvinnligt. Kring Jude finns vännerna, men också Harold, hans professor från college med fru Julia, samt Judes läkare Andy– de är människor som älskar honom och vill honom väl. Några av de starkaste partierna i boken är dem där Jude får medkänsla och empati från sina vänner och sin omgivning och där det slår mig: det är detta som innebär att vara människa!
Jag tror att ”Ett litet liv” är en av de hemskaste och vackraste böcker jag någonsin läst. Det finns så mycket smärta i berättelsen och det vore verkligen en outhärdlig läsning om inte Hanya Yanagihara också samtidigt hade förmågan att skildra den största omtanke, den djupaste vänskap, den starkaste kärlek. Det finns en saklighet i berättandet och en klarhet i språket; ett slags krasst konstaterande av fakta där Hanya Yanagihara aldrig talar om för läsaren vad hon ska känna, hon bara beskriver hur det är och vad som sker, och så lämnar hon kännandet till läsaren. Det finns ett genomgående stråk av vemod i berättandet som gör att texten får en långsam tyngd; inte som en sten i bröstet, utan mer som en djup inandning och djup utandning i vilan som finns att somna nära intill en älskad. Jag har läst ”Ett litet liv” både på engelska och svenska och Niclas Nilsson har fint fångat Hanya Yanagiharas språk och ton i den svenska översättningen. Det kan inte ha varit lätt.
”Ett litet liv” är en bok som har förmågan att ge varje läsare precis vad den behöver och letar efter, en bok som ger nya upplevelser vid varje läsning. Det är en så rikt berättad historia med så djupa porträtt att den känns verkligare än verkliga livet, som att Jude och Willem och de andra faktiskt har funnits på riktigt och inte bara i min läsarfantasi. Det är liv, på något underligt sätt, inte litteratur. Jag kan inte hylla den här boken tillräckligt, det finns inga ord som kan beskriva hur stor och vacker ”Ett litet liv” är. Jag brukar aldrig gråta när jag läser, bara en sån sak! Och som jag gråtit när jag läst! Och jag tycker så mycket om att Hanya Yanagihara inte heller faller i fällan att försöka laga livet genom berättelsen, livet är som det är och vissa saker går inte att laga hur mycket man än försöker. Men att man ändå måste försöka, att man aldrig får ge upp att försöka! Och att det finns en storslagenhet i livet, trots titeln! Att livet får finnas trots att det bara är ett litet liv av alla miljoner.
Annika Koldenius 