Recension: Leva, Tänka, Titta av Siri Hustvedt

Recensionen också publicerad i Ystad Allehanda 27 april 2016.

 

Siri Hustvedt har skrivit flera mycket uppskattade och lästa romaner, bland annat Vad jag älskade och nu senaste Den lysande världen. Nu kommer ett urval av hennes essäer från de ungefär senaste tio åren, samlade i en bok som fått titeln Leva, Tänka, Titta och som är uppdelad i tre delar med samma namn. I Leva samlas essäer med självbiografiskt tema, i Tänka behandlas känslor och tankar av olika slag och i Titta handlar det om hennes förhållande till konsten och måleriet. Men i alla texter finns också resonemang kring minnet, både från ett neurovetenskapligt perspektiv och från ett psykoanalytiskt och filosofiskt: Sigmund Freud är en återkommande figur i Leva, Tänka, Titta, liksom Kirkegaard och Kant och en hel lång rad andra filosofer.

 

Det finns en vasshet, en skarpsinnighet i intellekt – och också en viss distanserad humor – i romanerna som jag inte tycker kommer fram i essäerna lika tydligt. Förstås är det skillnad på att skriva essäer och på att skriva fiktion. Men efter att ha kommit halvvägs i Leva, Tänka, titta så slås jag av att Siri Hustvedt inte är någon bra essäist. Det finns något krampaktigt akademiskt och intellektuellt i Siri Hustvedts sätt att förhålla sig till sina psykoanalytiker och filosofer, ett slags akademisk redovisningsplikt som bromsar texten och får till konsekvens att hennes egna insikter försvinner i myllret av hänvisningar. Vissa av essäerna liknar research som aldrig redovisats i romanerna och en essä inleds faktiskt också med en text som blivit över från en roman. Dessutom är essäerna är ofta självbiografiskt hållna, ofta återkopplade till barndomsminnen eller egna upplevelser. Så gör förvisso många essäister – utgår från ett minne eller en upplevelse och låter tankarna vandra fritt. Men Siri Hustvedt saknar den lekfullheten i tanken, det rörliga sinne som gör det intressant också för någon annan (läs mig).

 

Nej, jag hittar helt enkelt inte nyckeln till att låsa upp Siri Hustvedts essäer. Kanske är det som hon skriver själv i en av essäerna, när recensenten varit besviken på en av hennes romaner för att den inte handlade om det som hon förväntade sig. Kanske är det helt enkelt så att jag förväntade mig något annat än i Leva, Tänka, Titta än texter om psykoanalys, neurovetenskap och Siri Hustvedts barndom? Åh, detta krampaktiga amerikanska intellektuella intresse för psykoanalys! Är det inte lite tröttsamt? Lite… passé?

 

Riktigt bra är Siri Hustvedt bara när hon behandlar enskilda konstverk eller litterära verk, som i analysen av Stig Dagermans Ormen, eller i texten om Louise Bourgeois. Helt enkelt för att hon lyckas hålla sig själv (och Freud) utanför.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s