Recensionen också publicerad i Smålandsposten 21 april 2016.
Det engelska förlaget Hogarth har inför 400-årsdagen av Shakespeares död nästa år gett i uppdrag till några uppskattade författare att förflytta dramer av Shakespeare till modern tid och skriva om dem till prosa. Gillian Flynn, Margaret Atwood och Jo Nesbø är några av dem som tackat ja. Jeanette Wintersons bidrag är en bearbetning av En vintersaga som i Wintersons version heter Tidsklyftan.
Jeanette Winterson är en sagoberättare och har alltid varit. Så egentligen borde det passa henne som hand i handsken att förflytta en av Shakespeares dramatiska sagor till modern tid. Anledningen till valet av En vintersaga berättar hon själv i ett slags författare ex machina, och för den som följt Wintersons författarskap kommer det inte heller som någon överraskning: den bortvalda, den bortadopterade.
En vintersaga är en historia om hämnd, besatthet, svartsjuka som leder till att ett barn lämnas bort och ett annat dör, men det handlar också om ung kärlek som möter hinder. I Tidsklyftan heter den svartsjuke Leo (kung Leontes), hans fru MiMi (Hermione), vännen Xeno (kung Polixenes). Leo är finansman med makt, Xeno dataspelsutvecklare och MiMi sångerska. Leo tror att MiMi och Xeno har en affär och det barn som MiMi väntar inte är hans eget, utan Xenos. Leo ser därför till att den nyfödda dottern lämnas bort. Och det vore ju inte Shakespeare om inte den bortlämnade dottern och sonen till Xeno sedan träffas och blir kära, vilket också leder till att Leo och Xeno sluter fred. Slutet gott, allting gott så att säga.
Att flytta ett drama från dåtid till nutid måste alltid vara något mer än enbart scenografi, något mer än att enbart byta ut hästar mot vrålåk och kungliga hov mot börsmarknad. Så vad kan Jeanette Winterson tillföra mer än att skriva om dramat till modern prosa? Svaret är poesi och träffsäkerhet. Men för många svar är också svaret i en text där Winterson helt enkelt vill förklara för mycket. Texten får därför också ett rasande tempo när både berättelse och förklaringar ska hinnas med. Karaktärerna blir typer snarare än verkliga människor, och Winterson förklarar och förklarar deras agerande snarare än att gestalta det eller lämna det nödvändiga tomrum som gör en text till bra litteratur. Texten sluter sig runt sina karaktärer och lämnar inga öppningar för läsaren att komma in. Det blir tröttsamt och forcerat, med undantag för några mer poetiska mellanakter, där Wintersons eget språk och berättarröst bryter igenom Shakespearedramat.
Ja, det Jeanette Winterson tillför finns i den skarpt formulerade och träffsäkra samhällsskildringen. Texten är ett slags hopkok av satir, cynism, snärtiga repliker och hetsiga utbrott. Ja, det finns något överdrivet och gapigt i hela texten som ändå samtalar utmärkt med Shakespeare. Det finns också en hel del kärnfull och intellektuell humor som jag känner igen hos Winterson och som jag uppskattar mycket. Ja, det är nog det som är den största behållningen med Tidsklyftan: humorn och träffsäkerheten. Den som vill ha Winterson på romantiskt sagohumör ska istället läsa någon av de äldre titlarna.
Annika Koldenius 