Recension: Kungsträdgårdens svarta hål av Per Johansson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 30 mars 2016.

Per Johansson debuterade 2006 med romanen Göteborg i päls som handlar om en man som diskar på restaurang och råttor, och för vilken han blev nominerad till Borås Tidning debutantpris. Efter debuten har han gett ut ytterligare två romaner: Cancersurfare (om en man som är fixerad vid cancer) och Kricket (om en kvinna som forskar om Karl den XII). Gemensamt för de tre romanerna är att de alla gestaltar någon form av sammanbrott. Cancersurfare gav honom också Göteborgs-Postens litteraturpris. Det är alltså en hyllad författare med förkärlek för att gestalta udda existensers undergångar som nu ger ut sin fjärde roman Kungsträdgårdens svarta hål.

Och visst finns det undergång också i Kungsträdgårdens svarta hål. Här finns två parallella berättelser: en berättelse om Paul Werkes kollaps som författaren Per Johansson har skrivit och en berättelse om författaren Per Johansson som skriver en bok om finansmannen Paul Werkes kollaps. Låter det krångligt? Det är det inte. Men mycket meta.

Den delen av romanen är den mest intressanta att följa är författaren Per Johanssons research inför romanen om Paul Werke, som är ett letande efter samband mellan människor som levandegör samtiden. Berättelsen om Paul Werkes undergång, om de val som han inte kan tillåta sig göra är förvisso skickligt gestaltad, men lämnar mig förvånansvärt oberörd.

Jag ser Kungsträdgårdens svarta hål som en lek med det krav på realism som finns i nutidens bokutbud, där frågan ”är det sant?” ställs till författaren i samma utandning som ”är det baserat på dina egna erfarenheter?” För i Kungsträdgårdens svarta hål blandas verkliga händelser och personer med fiktiva diton. Paul Werke har aldrig funnits, inte heller hans pappa Frank, eller hans fru Miriam. Huruvida de är baserade på verkliga personer är lika ointressant som huruvida författaren Per Johansson någonsin blivit uppringd av drottningen för att skiva en trädgårdsbok om Kungsträdgården. Men Olof Palme har funnits, så också Jackie Kennedy, mordet på Anna Lindh hände på NK. Kungsträdgårdens svarta hål är obestridligen en roman där det skönlitterära greppet är ett sätt att berätta om Sverige som tydliggör samhällets hierarkier och samband, från det allra högsta till det allra lägsta.

Trots att romanen har sina brister – den är stundtals långsam, med otydlig riktning och de båda berättelserna som ett långsamt borttynande, snarare än ett crescendo mot vad som borde vara en grand final – måste jag ändå tycka om Kungsträdgårdens svarta hål. Prosan är oklanderlig. Per Johansson har en förmåga att gestalta både människor och miljöer som gör mig betagen, som i kontrasterna mellan överklassens liv och fallet ner till ”SevenEleven-tillvaron”, spännvidden i de liv som kan rymmas inom samtidens Sverige. Och med en ständig känsla av annalkande fara.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s