Recension: Avd. För grubblerier av Jenny Offill

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 12 mars 2016.

Hon skulle bli ett konstnärsmonster, bara ägna sig åt sitt eget skrivande. Men så kom livet emellan. Som det ju heter. Det är startpunkten för huvudpersonen i Jenny Offills roman Adv. för grubblerier

Man kan förledas att tro att det kommer att bli en snabb och enkel läsning. Romanen är knappt 200 sidor och består av korta fragment som tillsammans berättar historien om en skrivande kvinna som blir kär, gifter sig, får ett barn och lägger det egna skrivandet åt sidan för att undervisa och spökskriva för brödfödan. 

Men Adv. för grubblerier är en bok som måste läsas långsamt. För historien berättas precis lika mycket i mellanrummen och en sådan läsning kräver en viss ansträngning annars missar läsaren det mesta. Men det är värt ansträngningen! Jag lovar! Avd. för grubblerier är nämligen en sådan bok som växer för varje läsning. Jag har läst den tre gånger nu – vilket är mycket ovanligt när jag ska recensera en bok – och varje gång hittar jag något nytt, klokt, sånt jag vill läsa högt för andra, sånt jag vill brodera och sätta upp som köksbonad. Avd. för grubblerier är en bok som det fort blev lika nödvändigt att återkomma till som det är nödvändigt att aldrig sluta prata med en god vän.

Adv. för grubblerier är familjelivet i koncentrat, som ett fotoalbum. Flash – en minnesbild här, flash – en minnesbild där: ett frieri, ett barn som gungar, en bok om rymden som ska skrivas, löss i väggarna, ett barn som ska ha kalas, ett piano som ställs ut på gatan, en man som är otrogen, att försöka hantera sorg genom yogaövningar. Det är vackert, det är skört, det är roligt, det är smärtsamt. Ja, det är alla människans känslor, ändå berättade med ett slags komisk distans som gör att läsningen inte blir outhärdligt sentimental, utan bara nödvändigt vacker. Jag blir betagen av texten: gråter ibland, skrattar ibland, ler igenkännande ibland, skakar på huvudet ibland. Och kärleken till barnet finns som en röd tråd genom hela berättelsen. Utan barnet: ingenting! 

En av anledningarna till den fantastiska läsupplevelsen är naturligtvis att Jenny Offill är en mycket skicklig författare. Hon gestaltar, hon resonerar och hon överlåter klokt till läsaren att själv närma sig kärnan genom att berätta om saker som tycks obetydliga, men som faktiskt betyder allt. Varje ord är viktigt. 

Adv. för grubblerier är Jenny Offills andra roman för vuxna sedan debuten 1999 med Last things. Den är väl värd sin väntan, skulle jag säga. Den är värd långsamheten och ansträngningen. Läs den. 

2 kommentarer

Filed under Läsande

2 responses to “Recension: Avd. För grubblerier av Jenny Offill

  1. Jag har läst din bok och skrivit på min blogg om den idag. Tänkte det kunde vara lite intressant att höra och se.

    mittbokintresse.blogspot.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s