Texten också publicerad i Borås Tidning 7 februari 2016.
”Sätta emot. Vad har jag att sätta emot? Vad finns det?” Undergångarens sånger, Bodil Malmsten 1944-2016
Hon skrev hela tiden. Skrivandet som en nödvändighet. Inte tillräckligt ofta med flow och när hon körde fast så gjorde hon fel, bara att börja om. För fortsatte skriva ändå, det gjorde hon. Eller meddelade sig med världen om vad hon tyckte om världen snarare i först poesi, prosa, dramatik och sedan i loggböckerna, som började i bloggen som började i Finistère, men som fortsatte även när hon flyttat tillbaka till Sverige. Och på senare år också twittrandet. Hon följde ingen, men hade nästan tio tusen följare. 45 år av skrivande allt som allt, om man räknar från barnboksdebuten 1970.
Hon var en författare som fordrade en noggrann läsning för att vi skulle förstå hur hon menade. Som sakernas tillstånd. Som vikten av att använda rätt ord i rätt följd. Att förstå evigheten och samtiden samtidigt. Att förstå Moster Lillie, Maurice Lind, Madame C och sig själv. Och i den sista diktsamlingen Det här är hjärtat, att förstå att en älskad gått bort. Fast så skulle man ju inte säga. Nej, Du har inte gått bort, du är död. Rätt ska vara rätt ord.
Luggen. Det röda håret. Som på det sista blev kort och vitt. Alltid vass och vis. Syrlig och lekfull. Och oftast stort rolig! Hennes meningar uppfordrande vackra, som kan stå för sig själva, värda att citeras. Egensinnigheten. Att göra det där som andra bara säger att de ska göra men aldrig gör, bara dra från Sverige, till tja… till exempel Finistère, Frankrike.
Investera i ett höj- och sänkbart skrivbord! Skaffa adresser till sjukgymnaster, akupunktörer, ergonomer. Så skrev Bodil Malmsten i Så gör jag – konsten att skriva. Börja på rätt sätt. Den som skriver gör det för att den måste, inte för att den vill. Skrivandet bara håller på. Bäst att inte få ont medan. Praktisk approach.
I sitt sista tweet citerade hon Camus. Så vill jag också minnas Bodil Malmsten. Att hon utöver sitt eget skrivande också var en läsande författare som i sina texter visade mig vägen till andra författarskap. Kanske särskilt Thomas Bernard, som jag genast sprang och köpte (och någon gång ska jag väl läsa).
Men nu är hon ändå själv på väg, som i dikten Ett bloss för moster Lillie: Hon gick med sin walkman på, dit icke hon går att nå, hon tog sitt Downtown Train, till Prince i Purple Rain.
Annika Koldenius 