Recensionen också publicerad i Borås Tidning 3 oktober 2015.
Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) är Jonas Jonassons tredje roman och berättad med samma flåsfinurliga buskishumor som tidigare. Tänk de gamla Jönssonligan-filmerna, men nu också med ett stänk av Snabba cash.
Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) handlar om prästen och receptionisten som känner sig lurade på livet och de stora pengarna. När Mördar-Anders kommer i deras väg, så kommer de på några finurliga sätt att göra pengar på hans kvaliteter som gammal yrkesbrottsling.
Det finns många frön till roligheter i Jonas Jonassons roman. Problemet är att det är stundtals riktigt uselt berättat, både på en språklig och på en dramaturgisk nivå. Jonas Jonasson använder alldeles för många ord och longörer för att få fram sina poänger, det finns ett myller av sidospår med halva berättelser och halvt utvecklade karaktärer och det finns ingen tydlig röd berättelsetråd som läsaren kan hålla i handen för att ledas ut ur den labyrint som är Jonas Jonassons roman.
Men trots att Jonas Jonasson är en osäker berättare, så har han ändå idéer till bra historier. I mitten av romanen finns till exempel en riktigt bra klassisk blåsning som kunde ha blivit stor underhållning. Och några av hans udda karaktärer stannar kvar i medvetandet, lika svåra att få bort som The Ketchup Song. Men det är synd att historierna och karaktärerna är bättre än Jonassons prosa.
Annika Koldenius 