Augustpriset – Vem vinner, vart tog Folkhammar, Malmquist och Ramqvist vägen, och så lite nomineringsstatistik

I måndags presenterades nomineringarna till Augustpriset. Och vad jag saknade både Tom Malmquists bok I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, Kristofer Folkhammars Magisterlekarna och Karolina Ramqvists Den vita staden bland nomineringarna i skönlitteratursklassen!

Ingen av dessa romaner är förvisso några storslagna och breda romanberättelser, utan täta och lågintensiva. Men ändå! Jag saknade dem! Framför allt Magisterlekarna, som blir bättre och bättre ju mer jag tänker på den. Läs den!

Av de nominerade har jag läst hälften: Jonas Hassen Khemiri, Agneta Pleijel och Stina Stoor. Carola Hanssons Masja och Aris Fioretos Mary ligger i min enorma att-läsa-hög. Men Ajvide Lindqvist är jag för skraj för att läsa. Förstå mig rätt, jag är inte mörkrädd. Men jag gillar inte att bli skrämd.

Många av författarna som är nominerade i år har varit nominerade förut – MEN INGEN AV DEM HAR VUNNIT!

Khemiri har aldrig vunnit, men varit nominerad för Montecore 2006 och nu 2015 med Allt jag inte minns.
Samma gäller Fioretos: nominerad 2009 för Den siste greken och nu med Mary.
Carola Hansson har tre nomineringar med årets nominering, men ingen vinst.
Samma gäller Agneta Pleijel: tre nomineringar, men ingen vinst.
Rörelsen är John Ajvide Lindqvists första nominering.
Stina Stoor är debutant, så det är hennes första också.

Men vem vinner?

Det går inte att utläsa någon särskild trend när jag tittar igenom titlarna som vunnit priset tidigare. Det är smalt, brett, etablerade författare och debutanter. Men något som sticker ut är att de flesta vinnare är utgivna på Albert Bonniers Förlag eller Norstedts, med några få undantag. Så då går Ajvide Lindqvist bort. Men resten av årets nominerade är faktiska utgivna på antingen Bonniers eller Norstedts. (Det var väl ändå lite pinsamt, eller?)

Jag tror faktiskt att Khemiri vinner. Punkt. För att det är dags, för att det är ovanligt att priset går till en debutant och för att priset inte är ett pris ”för lång och trogen tjänst”.

Jag hoppas dock på Stina Stoor. Helt enkelt för att hennes noveller står för något nytt i novellkonsten. Om hon inte vinner Augustpriset, så återstår att hoppas på Borås Tidnings Debutantsprisjury.

 

Recension: Främlingar av Riikka Pulkkinen

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 oktober 2015.

Främlingar är Riikka Pulkkinens tredje roman. De två tidigare heter Sanningen och Gränsen. På svenska finns också den humoristisktfeministiska novellen Ett köns bekännelse.

Romanen Främlingar börjar med att prästen Maria, efter sin vanliga predikan och utan att säga något till sin man, begär sjukledigt och ger sig av till New York. Det har hänt något och för Maria blir händelsen en utlösande faktor för att ifrågasätta sina livsval. Läsaren får tillbakablickar till Marias uppväxt med en mörk, utländsk mamma. När mamman dör, så utvecklar Maria svår anorexi. Det är romanens starkaste del, inlevelsefullt och skört berättat.

Men romanen haltar genom den sämre gestaltade nutidshistorien om Marias erfarenheter i New York. Hon funderar kring ”händelsen” – som visar sig vara mobbning av en invandrarflicka – och hon försöker släppa sin kropp fri genom fridanslektioner och hämningslös sex med en man som inte får något namn.

Främlingar är en berättelse om kvinnors erfarenheter av sin kropp, med den ofungerande, ofria och kontrollerade kroppen i anorexin, och den fungerande, fria och okontrollerade kroppen i fridansen och erotiken som kontrasterande exempel. Tyvärr känns romanen en konstruktion för att belysa dessa kontraster, för Maria kommer inte riktigt till liv i Riikka Pulkkinen vardagliga prosa. Främlingar lämnar mig därför märkvärdigt oberörd, vilket är synd på så intressanta teman.

Recension: Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) av Jonas Jonasson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 3 oktober 2015. 

Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) är Jonas Jonassons tredje roman och berättad med samma flåsfinurliga buskishumor som tidigare. Tänk de gamla Jönssonligan-filmerna, men nu också med ett stänk av Snabba cash.

Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) handlar om prästen och receptionisten som känner sig lurade på livet och de stora pengarna. När Mördar-Anders kommer i deras väg, så kommer de på några finurliga sätt att göra pengar på hans kvaliteter som gammal yrkesbrottsling.

Det finns många frön till roligheter i Jonas Jonassons roman. Problemet är att det är stundtals riktigt uselt berättat, både på en språklig och på en dramaturgisk nivå. Jonas Jonasson använder alldeles för många ord och longörer för att få fram sina poänger, det finns ett myller av sidospår med halva berättelser och halvt utvecklade karaktärer och det finns ingen tydlig röd berättelsetråd som läsaren kan hålla i handen för att ledas ut ur den labyrint som är Jonas Jonassons roman.

Men trots att Jonas Jonasson är en osäker berättare, så har han ändå idéer till bra historier. I mitten av romanen finns till exempel en riktigt bra klassisk blåsning som kunde ha blivit stor underhållning. Och några av hans udda karaktärer stannar kvar i medvetandet, lika svåra att få bort som The Ketchup Song. Men det är synd att historierna och karaktärerna är bättre än Jonassons prosa.