Recension: Millennium 4 – Det som inte dödar oss av David Lagercrantz

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 27 augusti 2015

Spännande visst – men tunt och tomt.
Stieg Larssons Millennium-trilogi har fått en uppföljare. Och David Lagercrantz har i Det som inte dödar oss skrivit en riktigt bra spänningsroman. Men det är inte Stieg Larssons värld han återskapar, tycker Annika Koldenius.

Jämföra eller inte jämföra? Det är frågan. Världshistoriens författare inspireras ju alltid av tidigare litteratur. Att däremot skriva vidare på en annan författares skapade värld och dess invånare – det ställer till problem för en recensent. För bokverket ska alltid stå för sig själv i läsningen och samtidigt är det helt enkelt omöjligt att recensera en bok i en serie utan att jämföra med seriens tidigare delar, oavsett om de är skrivna av samma författare eller ej.

Stieg Larssons Millennium-trilogi har fått en uppföljare. Och i korthet har David Lagercrantz i Det som inte dödar oss skrivit en riktigt bra spänningsroman. Det är en riktig slukarbok, med många av de ingredienser som gör spänningsgenren så läsvärd. Men det är spännande på ett Lars Kepler-vis eller ett Katarina Wennstam-vis, inte på ett Stieg Larsson-vis. Stieg Larssons berättande hade ett långsammare tempo, där han berättade från precis motsatt håll: han ville berätta om samhället, och för att göra det var han tvungen att skapa en story med bra karaktärer. Millennium-trilogin var omfångsrik i texten, gestaltningen grundlig. Det tog tid att läsa. Jag vill påstå att det är tvärtom i Det som inte dödar oss.

I Det som inte dödar oss står tidskriften Millennium åter i centrum. Den är igen hotad av nedläggning och Mikael Blomkvist letar efter en stor story som ska rädda och få läsare, annonsörer och investerare att återvända. Han blir kontaktad av en före detta assistent till en svensk forskare inom artificiell intelligens, som kanske har upptäckt något skumt på det företag han jobbar på. Inte mycket att gå på, tycker Mikael Blomkvist. Men när assistenten nämner att han också fått besök av en liten konstigt klädd hacker-tjej, så ökar Mikaels intresse. Kan det vara Lisbeth? Och brukar inte hon alltid vara något på spåren? Så rullar historien igång. Och temana känns igen från tidigare Millennium-böcker: kriminella nätverk som vill tjäna pengar och som inte skyr några medel, om kvinnor och barn som far illa i en värld där vuxna män har all makt, om en avslöjande journalistik som brottas i svår mediemotvind, om en superskurk med speciella förmågor.

Jag är glad för att David Lagercrantz använder liknande teman och försöker återskapa den rättskipande världen som kännetecknade Millenium-trilogin. Här finns också samma typer av svart/vita karaktärer: de som vill ha berömmelse och makt, och de rättskaffens människor som hamnar i deras väg. Den sanningssökande journalisten Mikael Blomkvist är hjälten. Lisbeth Salander har en egen agenda och gör sin egen undersökning, men hjälper med sina hackertricks Mikael att få sin story färdig. Poliserna är klantiga och hjälplöst efter.

Men trots sina försök att återskapa Millennium-världen, så lyckas inte David Lagercrantz helt. För den värld och de karaktärer som Stieg Larsson byggt upp och som nu lånats av David Lagercrantz – det är inte David Lagercrantz värld. Stieg Larsson hade en sällsynt förmåga att måla upp sin värld med nästan fotografisk skärpa för oss läsare, med väl valda detaljer, med underbyggda sidohistorier, men med en inre vrede och en passion i texten. Men det är som att David Lagercrantz i sin iver att få alla detaljer rätt, har fokus på fel detaljer för att göra världen igenkänningsbar; på de yttre, snarare än de inre. Kvarteren är de samma, gatorna heter likadant och Lisbeth Salander fortfarande har svarta kläder och tatueringar, men David Lagercrantz har inte samma förmåga att gestalta drivkraften bakom Mikael Blomkvists journalistiska arbete eller Lisbeth Salanders drivkrafter och inre glöd. Och det blir tunt och tomt.

Lisbeth Salander var en banbrytande karaktär i Stieg Larssons böcker och också en stor del av framgången med Millennium-trilogin. Aldrig tidigare hade läsaren mött en så särpräglad och avig hjältinna. Men nu när överraskningsmomentet är förbi, så förväntar jag mig av David Lagercrantz en utveckling av Lisbeths person. Det får jag inte. Inte av Mikael Blomkvist heller, även fast David Lagercrantz lyckats något bättre i förvaltandet av den karaktären. Alla bekanta gestalter som dyker upp: Lisbeth Salander, Mikael Blomkvist, Jan Bublanski, Erika Berger, Holger Palmgren, är överlag tecknade med tunnare linjer. Ja, något skaver när en långsam värld får ett hastigare berättartempo och när karaktärerna får en annan pennas gestaltning. Allt blir bara en kuliss.

Egentligen är det dumt att Det som inte dödar oss är en fortsättning på Millennium-trilogin och måste läsas som en sådan. Egentligen är det dumt att David Lagercrantz måste använda sig av Lisbeth Salander- och Mikael Blomkvistkaraktärerna. För på egna ben är Det som inte dödar oss en riktigt bra spänningsroman. Fräckt är sättet han utvecklar berättelsen om Lisbeths tvillingsyster Camilla. Och i de karaktärer som han får utveckla själv, som Lisbeth Salanders syster Camilla och SÄPO-analytikern Gabriella Grane, visar han att också han kan skapa karaktärer att minnas. Han övertygar också i vissa av de teman som han valt att bygga storyn kring: matematiska detaljer, artificiell intelligens och datahacking. Ja, han har en sällsynt härlig förmåga att nörda ner sig i tekniska detaljer som gör mig som läsare glad. Det är också smart att inte försöka återskapa Stieg Larssons journalistiska prosa, utan att framhärda med sin egen, med den kännetecknande kommateringen och olaten att börja på nytt stycke mitt i ett skede.

Med tanke på att superskurken kommer undan i slutet av Det som inte dödar oss, så gissar jag på att förlaget och David Lagercrantz siktar på en fortsättning. Jag önskar då att David Lagercrantz vågar låta andra karaktärer än Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist ta plats och vågar släppa på kravet att de yttre detaljerna ska vara så lika som möjligt. För Stieg Larssons Fiskargata och David Lagercrantz Fiskargata kan omöjligt vara den samma.

 

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s