Recension: Förlorade själar av Nadifa Mohamed

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 17 mars 2015.

I Förlorade själar får läsaren följa tre kvinnor i Somalia i slutet av 1980-talet. Det är soldaten Flisan, den föräldralösa flyktingflickan Deqo och den välbeställda änkan Kawsar. Genom dessa kvinnoöden vill författaren Nadifa Mohamed berätta om Somalia, om inbördeskriget och om det fasansfulla som händer befolkningen när ett land störtar samman.

Författaren Nadifa Mohamed är själv född i Somalia, men uppvuxen i England dit hon flyttade som femåring. För att skriva den här romanen har hon gjort gedigen research och hon redovisar också sin litteraturlista i slutet av romanen. Självklart kan det vara bra att författare redovisar sin research. Men samtidigt får det mig att fundera över vad Nadifa Mohamed vill säga med det. Är det sanningshalten i historien som är det viktiga – se, detta hände faktiskt, jag har rätt att skriva om det här!

Kanske är det ett tecken i identitetspolitikstiden – att man måste ha rätt bakgrund för att få skriva om vissa ämnen. Men kanske också ett tecken i dokusåpatiden – att läsarna får allt svårare att skilja mellan fiktion och fakta, eller att ens förstå vitsen med fiktion. Införande av redovisad fakta i fiktionen är kanske därför det grepp som författare nu får ta till för att deras berättelser ska få berättigande. Kawsars, Deqos och Flisans berättelser utspelar sig inte heller mot en fond av begynnande inbördeskrig, utan deras berättelser är en del av kriget, som om också de vore redovisade detaljer, enbart där som collateral damage.

Nadifa Mohamed uppehåller sig tyvärr alltför ofta vid detaljerna, snarare än att skriva fram de tre kvinnornas berättelser. Det är som hon inte bestämt sig för vilken sorts historia hon ska skriva – realism eller underhållning. När berättelserna vävs samman mot slutet blir det därför också en motsägelse till romanens realistiska anspråk och förvånande i sin plötsliga feel-good. Ändå är det till sist de yttre detaljerna som räddar Förlorade själar från att haverera helt som berättelse. Och det är när detaljerna nämns i meningarnas bisatser, liksom i förbigående. Detaljer från krigets verkningar, från människornas sår. Då isar det till i magen, då bränner det till i själen.

Nej, Förlorade själar är ingen mäktig litteraturupplevelse, den kommer inte att bli någon ny Tusen strålande solar. Men det måste alltid få finnas plats för att berätta om det som är människors erfarenheter. Som vittnesbörd. Och skönlitteraturen måste också få ha en sådan plats, oavsett krav på redovisad research eller rätt bakgrund.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s