Recension: Med sina läppars svalka av Theodor Kallifatides

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 september 2014.

I Theodor Kallifatides nya roman Med sina läppars svalka får läsaren möta Elena, född i Grekland på 1930-talet, men sedan 1960-talet bosatt i Sverige.

Med sina läppars svalka utspelar sig i två tidsplan. Berättelsen börjar i nutid, där läsaren får möta en åldrad Elena och hennes dotter Maria. Sedan får läsare långa återblickar, där läsaren tas med på Elenas livsresa, som börjar året då Mussolini förklarar krig mot Grekland.

Ibland fungerar det utmärkt att låta berättelsen flytta sig mellan olika tidsplan, att börja i nutid så att läsaren redan från början får veta att det ”kommer att gå bra”. Men Theodor Kallifatides hade inte behövt berättelsen i nutid för att göra Elenas liv intressant, utan det känns snarare som ett enkelt författartrick att ta till för att ge berättelsen en dramaturgisk dynamik. För när det handlar om nutiden och relationen mellan Elena, hennes dotter Maria och dotterns skilsmässa, är berättelsen ganska stel och konstruerad.

Delarna som beskriver Elenas liv fungerar bättre. Och de bär också större delen av romanen, som tur är. För när Theodor Kallifatides får beskriva Grekland, vedermödorna, krigen och människorna, så är det med en närvaro och innerlighet. Jag dras med i Elenas längtan efter ett bättre liv, en längtan som tar henne från Grekland, till Australien och slutligen till Sverige. Elena gifter sig med sin lärare Giannis och romanen beskriver deras äktenskap med åtrå, gräl och längtan efter barn. Men romanen berättar också emigranternas historia, Greklands historia och Sveriges historia – ett Sverige som på 1960-talet skrek efter arbetskraft till industrin och som mer än gärna hälsade invandrare välkomna.

Jag skulle gärna vilja kalla Med sina läppars svalka ett kvinnoporträtt, men jag känner en allt för stor distans till Elena för att kunna göra det. Kallifatides är en innerlig författare när det gäller att beskriva både känslor och känslouttryck, men han låter mig ändå inte komma innanför huden på Elena. Snarare förkroppsligar Elena idén om människans styrka att vilja ta sig framåt, att göra det bästa man kan av livet, oavsett vad man råkar ut för. Det handlar om att inte ge upp, att fortsätta kämpa. Och snarare är det den kampen och det aktiva handlandet som är det jag tänker på när jag läser Med sina läppars svalka, än att det är ett starkt kvinnoporträtt av en levande människa.