Recension: Det man minns av Thomas Bodström

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 15 juni 2014.

Först kom en trave pappaböcker, där bland annat Alex Schulman skrev fint om sin pappa. Nu kommer också mammaböckerna. T ex skrev Kristoffer Leandoer nyss om sin mamma i romanen September. De här föräldraböckerna handlar om att med kärlek försöka porträttera och förstå en annan människa. Detta gäller dock inte Thomas Bodströms bok om sin mamma – Det man minns. Boken om hans mamma Vanja är inte något annat en förevändning för att återigen får skriva om sig själv. För i Det man minns finns mindre av mamman Vanja, men desto mer av busungen Thomas uppväxt och karriär.

Men det är faktiskt intressant till en början. Det är att få ett tidsdokument serverat när Thomas Bodström berättar om sin mammas uppväxt i det religiösa Jönköping, hur hon flyttar till Uppsala för att studera och hur hon där träffar Lennart Bodström. Tyvärr tar den berättelsen slut redan efter de första trettio sidorna.

Det man minns inte är en särskild snäll bok. Det behöver inte alltid biografier vara, men jag tror inte att Thomas Bodström förstår själv att han i de få anekdoter han porträtterar sin mamma, framställer henne som en beräknande streber utan empati. Hon som hellre ringer hem till barnens lärare för att de ska få bättre betyg än att be dem plugga mer, som raskt byter ideologi när maken Lennart blir minister för ”fel” sida, och som hellre köper flera kassar kläder till sig själv när hon egentligen ska köpa kläder till barnen. Och i de desto fler anekdoter som Thomas Bodström berättar om sig själv, så är min skämskudde ständigt framme. Eventuellt vill Thomas Bodström att vi ska åh!-a beundrande åt hans förmåga att alltid hanka sig fram, trots makabra pojkhyss, mygel, snatteri, fuskande på prov och studielathet, på samma sätt som mamman Vanja alltid oreserverat gjort. Naturligtvis är det brist på reflektion, gestaltning och berättarförmåga som får denna konstiga konsekvens – anekdoterna sätts inte i något sammanhang och frågan ”varför?” ställs aldrig.

Nej, Thomas Bodström är ingen författare. Men ibland bränner det till i något som kan liknas känslor. Det är främst i de kursiva nutidsskildringarna som beskriver mamma Vanjas insjuknande i Alzheimer. Det är också allt igenom gripande när Thomas Bodström beskriver hur den forne ministern Lennart får ligga kvar på golvet i flera timmar när han ramlat ur sin rullstol, bara för att Vanja tycker att han ska klara att ta sig upp själv. Att ringa efter hjälp vill hon inte. En omöjlig prestigeförlust.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s