Nu är det i gång igen – kritiker som kritiserar blir kritiserade för att de kritiserar.
Jag har råkat ut för det, när Jonas Malmborg inte gillade min recension av debutromanen Fältöversten och påstod på Twitter att jag inte bemödat mig att läsa hela boken. Vi hade en intressant diskussion sedan här på min blogg.
Nu har det just Twitter-fejdats mellan kritikern Victor Malm och förläggaren Carl-Michael Edenborg om recensionen av Martin Tistedts nya roman Vår.
Idag nyanserar dock Carl-Michael Edenborg sitt aggressiva anfall på Twitter med ett debattinlägg på Sveriges Radios sida för journalistisk utveckling och debatt: Medieormen.
Det han tar upp är intressant.
Jag har ju alltid menat att författaren alltid lämnar ifrån sig sin bok som en gåva till läsaren, och kritikern måste då också räknas som läsare, om än en professionell sådan. I förlängningen får en sådan hållning till konsekvens att författaren egentligen inte kan ha någon som helst åsikt om läsarens läsning. Lite fyrkantigt tänkt, men ändå något jag står för.
Så här skriver Edenborg:
”En diskussion utspann sig, som faktiskt kom att handla om estetik och om olika tolkningar av Tistedts roman. Var inte detta roligt och bra? Var inte detta ett exempel på hur den digitala halvoffentligheten kan komplettera och berika det redaktionellt modererade kritiska samtalet?”
JA! Säger jag till det.
Det är så synd att det ska börja i påhopp och onda ord, bara.
Edenborg fortsätter:
”Kulturklimatet behöver inte färre estetiska gräl utan fler. Kritikern får gärna känna att dess recensioner kommer att bli utsatta för kritisk granskning i halvoffentligheten. Jag tänker att detta till och med kommer göra kritiken bättre och vassare. Samtidigt finns risken i vår äckliga tid att sakfrågor blir till personfrågor. Den estetiska polemiken förvandlas då till en positioneringskamp mellan varumärken på kulturens fattiga marknad, när den istället borde vara en skimrande ideologisk strid om kvalitet, politik, teknologier och så vidare.”
Ja! Säger jag till det också.
Men var ska detta samtal ske för att bli intressant, utan personliga påhopp och utan inblandning av bevakande kulturredaktioner?
Var kan detta samtal ske, så att inte bara storstadens kritiker bjuds in?
Kanske Twitter och bloggar faktiskt är den enda demokratiska platsen att föra denna diskussion på just nu?
Offentlig är den ju också! (Inte halvoffentlig.)
Och både för amatörer och för såna som får betalt för att läsa, tänka och skriva.
(Efter det här blogginlägget skrevs har Victor Malm svarat Carl-Michael Edenborg. Ett bra svar. Jag kände igen mig i känslan av att vara utsatt (och påhoppad). Bland annat skriver Victor Malm: ”Vi måste kunna kritisera kritiker. Men vi måste också kunna ställa krav på hur en kritiker kritiseras.” Läs hela svaret här.)
Annika Koldenius 
Tycker både och, visst är det bra att även kritiker ska kritiseras, för ibland känns det som att böcker sågas bara för sågandets skull. Samtidigt måste man ju som författare kunna tåla kritik. För alla som läser det man skrivit kommer inte gilla det, that’s lite liksom.
Ja till kritik av kritiken! Men hellre då att läsare, eller konstnärer, ger svar på tal. Förläggare (och för den delen redaktioner) bör nog ligga lågt i den diskussionen. Det största problemet med Edenborgs påhopp på Victor Malm var kanske inte att det var ett personangrepp, mycket ytligt sådant, på Twitter. Det var att han uppenbart var ute i eget förläggarintresse – det blev än tydligare när han fortsatte håna Victor Malm genom att framhäva att alla andra recensioner var positiva. Victor Malms recension var väl underbyggd, intressant att läsa, den var uppenbart inte något hastverk eller någon ogenomtänkt spya. Förläggarens utspel (även debattinlägget på Sveriges Radio) gav mest intrycket av att vilja göra en snackis av påhoppet, och göra det till något bättre än det var.
Ja. Jag tycker också att både förläggare (och också författare) inte ska ha synpunkter på kritiken av deras egna böcker. Inte ens om det är en slarvig läsning eller slarvigt skriven recension. Om det inte är uppenbara påhopp på författarens person, förståss. Men då är det ju inte kritik av kritiken, utan något annat.
Sen är Martin Tistedt nog en författare man antingen älskar eller tycker är fånig. Jag har inte läst Vår, men den som kom innan. Den tyckte jag var språkligt häftig.