Recension: Kvinnan på övervåningen av Claire Messud

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 10 april 2014.

Nora Eldridge är kvinnan som lever ensam, arbetar som lärare, men som har konstnärsdrömmar och därför valt bort man och familj. Hon är vad vi kan kalla en ”duktig flicka”, skolans bästa lärare, höll sin mor i handen när hon dog och tar hand om sin åldrande far. Men så kommer familjen Shahid till staden där Nora bor, eftersom pappa Skandar ska vara gästprofessor under ett år. Sonen Reza hamnar i Noras klass. Mamma Sirena är konstnär och allt det som Nora vill vara. Nora lockas av familjen Shahid, först som ett bi till en blomma, sedan som en fluga till en flugfälla.

Kvinnan på övervåningen berättas helt ur Nora Eldrigdes perspektiv. Jag tror att Claire Messud vill att man ska läsa Kvinnan på övervåningen som att den handlar om de kvinnor som aldrig fick den plats de förtjänade. Men vem förtjänar något – egentligen? Jag känner mig lika förförd av Noras perspektiv som när jag läste Känslan av ett slut av Julian Barnes och blev förförd av Tony Webster. Men där Tony Webster blir en gåta för sig själv, är Nora Eldridge till synes mycket medveten om vad som försiggår. Och samtidigt inte. Nora förstorar upp små saker, ger andra saker allt för stor betydelse. Promenaderna med Skandar är för Skandar förmodligen bara trevliga promenader, medan det för Nora är starten på en förbjuden kärlekshistoria. Och så vidare.

I sann fan fiction-anda skulle jag därför vilja att någon annan författare gav sig på att försöka skildra den här berättelsen ur familjen Shahids synvinkel. Till exempel någon som skriver Sirenas berättelse om hur hennes konst blev förlöst genom vistelsen i Boston och genom Noras närvaro.

Jag tror att Kvinnan på övervåningen kommer att bli en feministisk klassiker över alla de tysta kvinnor som sitter ensamma och rasar över livet. Jag är övertygad om att bokens första meningar kommer att citeras för en lång tid fram över. Det betyder dock inte att boken är felfri. Den är ofta både pratig och övertydlig. Men berättandet är drivet och perspektivet nytt.

Att läsa Kvinnan på övervåningen är att möta allt det där som skrämmer i det sekulariserade samhälle som är vårt, där lyckan inte väntar i himlen, utan måste nås på jorden: att ha levt sitt liv förgäves för att man var nära något. Känslan av förlust av något som man egentligen aldrig haft. (När Sirena blir framgångsrik med sin konst, så slutar Nora helt med sin egen.)

Särskilt är kontrastsymboliken i de båda kvinnornas skapande övertydligt, när Nora själv mot slutet analyserar sitt val att skapa små miniatyrvärldar i tittskåp av olika konstnärskvinnors rum (som alla fått psykiska sammanbrott), och i kontrast till Sirenas drömska underland, som tar stor plats och som man kan gå in i och uppleva inifrån. Slutscenen – som berättelsen drivs emot från första sidan – blir både betydelsefull och betydelselös på samma gång, men av olika orsaker.

Men ibland kan övertydligt vara nödvändigt och Kvinnan på övervåningen är för mycket och för övertydligt och alldeles hemsk och alldeles underbar – allt på samma gång.

Advertisements

3 kommentarer

Filed under Recensioner

3 responses to “Recension: Kvinnan på övervåningen av Claire Messud

  1. Börjar läsa idag!
    Läste en annan recension som kallade Nora narcissistisk och svår att tycka om. Håller du med? Eller menar du den hemsk pga det där ”man aldrig fick”?

  2. Intressant reflektion kring narcissism! Jag har inte läst boken så, utan sett Nora som en lite hämmad, mycket ensam kvinna. Men om någon annan beskrev henne kanske hon skulle framstå som just narcissistisk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s