Recension: Tusen tranor av Ann Lagerhammar

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 21 mars 2014.

Att använda oväntade möten i litteraturen för att berätta om skillnader i liv och väg är ett val av berättelse som ibland kan bli mycket intressant och ibland kan falla helt platt. Det oväntade mötet ger författaren möjlighet att låta personer spegla sina liv i varandras och därifrån dra slutsatser eller komma till insikter. Mötet kan ibland leda till stora förändringar för någon av karaktärerna.

Tusen tranor är ett oväntat möte mellan en livsstressad träig kvinnlig jurist, som inget annat hellre vill än att fadern ska se henne och inte den lättsamme brodern som den rättmätige arvtagaren till familjejuristfirman, och en afrikansk man på flykt, som vill ha ett bättre liv på den europeiska kontinenten. Det oväntade mötet sker när juristen av misstag råkar köra på den afrikanske mannen med sin bil och i sin stress blir tvungen att härbärgera honom i faderns övernattningslägenhet. Den afrikanske mannen tror att han hamnat i England, men inser snart att han blivit lurad av flyktingsmugglaren.

Jag hade önskat att Ann Lagerhammar hade grävt djupare i Tusen tranor. Den afrikanske mannens berättelse känns just bara som en återberättad historia utan liv. Bättre är gestaltningen av den stressade juristkvinnan och hennes komplicerade familjerelationer – till dottern, dotterdottern, fadern och brodern. Men att hennes make dessutom skulle vara funktionshindrad och behöva assistenter dygnet runt – det blir lite för mycket. Det känns som en konstruktion för att göra hennes nyfikenhet på den afrikanske mannen större, men det hade inte behövts. Istället få jag känslan av att Ann Lagerhammar inte litat på att det oväntade mötet i sig skulle utöva tillräcklig lockelse – varken för juristen eller för läsaren.

Visst är temat det västerländska överflödet och alla möjligheter som står till buds för den med resurser, ställt emot fattigdomen, flykten, Afrika – den som har till synes allt ställs mot den som inte har något kvar. Temat ger också möjligheten att ställa frågan: vad är det som egentligen gör livet värt att leva? Men trots de viktiga frågorna räcker inte gestaltningen till för att ge Tusen tranor den tyngd som den skulle behöva. Berättelsen förblir en svart-vit kliché.

Jag tror att Ann Lagerhammar vill säga att vi alla är fast i något som vi aldrig kan ta oss ur, oavsett bakgrund, resurser eller möjliga val. Slutet på Tusen tranor ger i alla fall inga ledtrådar till någon annan tolkning.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s