Recension: En av oss sover av Josefine Klougart

Det är lite märkligt att en av Danmarks mest hyllade unga författare översätts till svenska först nu. Josefine Klougart debuterade 2010 med den prosalyriska romanen Stigninger och fald, som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. En av oss sover är Josefine Klougarts tredje roman, också den nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Berättelsens kärna i En av oss sover handlar om förlust och sorg och att försöka hitta en väg ut. En mamma håller på att försvinna i sjukdom; en barndom håller på att försvinna i vuxendom; två kärleksförhållanden har glidit ur händerna medan berättarjaget såg på och inget kunde göra och efteråt inget förstå. En av oss sover är ett slags resonerande över förgänglighet – både i den kultur som är att vara människa och den natur som finns under snön utanför fönstret i det lantliga barndomshemmet.

Att läsa En av oss sover kräver långsamhet och koncentration; det är ett måste för att kunna ta till sig berättelsen. Den lyriska prosan är så mättad med betydelser och täta och exakta bilder att man måste stanna upp och pusta ut efter varje sida. En enda mening kan ta flera minuter att bearbeta och på andra ställen skulle tre-fyra meningar kunna brytas ur och läsas som enskilda dikter. Samtidigt som Klougarts bildspråk är exakt, så är bilderna hon ger läsaren också ovana – Klougart leker, både med bilder och med språk, och med våra förväntningar på hur språket borde gestalta verkligheten.

Berättelsen har ingen egentlig kronologi, trots att mammans sjukdom och dotterns återvändande bildar en lös ram. Allt tycks hända samtidigt, allt tycks finnas på samma gång: dåtiden svävar parallellt med nuet. Innan jag vänjer mig vid det, så försöker jag förgäves få någon slags ordning. Sedan ger jag upp och inser att det inte finns någon. Jag tror att Josefine Klougart bland annat vill skildra just det – att våra minnen lever i oss samtidigt som nuet pågår och att det påverkar nuet så mycket att det skulle kunna hända samtidigt.

En av oss sover växer undan för undan till att bli en hisnande läsupplevelse. Jag kapitulerar till slut fullständigt inför Josefine Klougarts skicklighet och exakthet och tillåter mig den där långsamma läsningen som krävs; läser en mening och tittar sedan i taket i fem minuter innan jag kan fortsätta. Läser sedan några sidor, funderar i någon minut till. Och då är det både sällsamt vackert och plågsamt på samma gång. En av oss sover är en läsning som kräver andlig lösen. Det är en berättelse som sätter spår, så som bara extraordinär litteratur kan göra.

1 kommentar

Filed under Recensioner

One response to “Recension: En av oss sover av Josefine Klougart

  1. Pingback: Boknotiser | Läsresan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s