Recension: Konsten att dö av Inger Edelfeldt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 27 januari 2014.

Jacky Måhlin är en uppburen fotograf som planerar sin stora retrospektiva utställning. Hela hennes liv kretsar kring fotograferandet och bilden av sig själv som känd konstnärlig fotograf. Hon har en gift älskare som kommer på besök då och då. Hon är familjelös, har inga barn, hennes alkoholiserade mamma är död sedan en tid och pappan är inte närvarande. Hon träffar enstaka väninnor då och då.

Konsten att dö är ett psykologiskt drama. Jag vill dock inte kalla det triangeldrama – trots att det endast är tre personer inblandade – eftersom läsaren tar del av händelseförloppet genom Jackys ögon. Jacky ser Monia på ett café, fascineras av hennes ansikte och ber om att få fota henne i sin studio. Med detta inleds dramat, som också innefattar älskaren och konstnären Elias.

Konsten att dö är till stor del skriven som en inre monolog. Jacky Måhlin pratar med sig själv, resonerar, funderar och reflekterar över sin identitet, sitt fotograferande, sitt åldrande, sin frihet. Hon ser på sig själv utifrån och värderar sig själv enligt de förställningar som finns idag om hur en lyckad människa bör vara.Tonen blir därför pratig och inte gestaltande. Det är konsekvent genomfört, men jag saknar ändå mellanrum, där läsaren själv får skönja det som händer och inte bara får det presenterat för sig genom Jackys tankar.

Ett genomgående tema är fotografiet och bilden; både som konkreta bilder och fotografier, men också som abstrakt företeelse, det vill säga självbilden. Monia har inte så stor insikt i konstnärliga värden och hennes gestalt ger Inger Edelfeldt – via Jacky – en möjlighet att föra fram pedagogiska poäng om konstens och konstnärens premisser. Men Monias oförståelse inför det, tvingar också Jacky att ifrågasätta på vilka premisser hon verkar.

Språket förvånar mig. Det är omodernt, nästan lite högtravande. Det känns ovant att läsa en sådan svenska idag och det rimmar illa med de moderna frågeställningar som ändå är temat i boken – sökandet efter äkthet i det tillrättalagda och photoshoppade som är vår bildvärld, både de bilder vi ser och de bilder vi skapar av oss själva.

Konsten att dö är en mycket självmedveten och självupptagen berättelse. Något annat kan den inte vara med sina frågeställningar om bilder/självbilder och när perspektivet enbart är Jackys. Frågeställningarna är viktiga att diskutera, men perspektivet känns instängt.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s