Recension: Steglitsan av Donna Tartt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 22 november 2013.

Till en början, ett avslöjande: jag är egentligen inte särskilt förtjust i amerikanska berättare. Det finns något svulstigt över amerikanerna, tycker jag; en vilja att berätta allt, ta de stora greppen med teman som är inte sällan handlar om hela livsöden. Det finns något högtravande sentimentalt i dessa berättelser och berättandet fokuserar gärna på att tala om hur det är, istället för att visa det. Jag har svårt för det, den där beskäftiga matningen av information von oben.

Nu generaliserar jag, det vet jag. Det finns berättelser som, trots allt detta, ändå når fram till mig. Steglitsan är en sådan berättelse. Anledningen till att Donna Tartt lyckas förföra mig är hennes absoluta gehör för de små, små detaljerna i beskrivning av både miljö och människor och för att hon låter berättandet ta tid i utvalda scener och som därigenom blir små egna universa. Därefter kan hon raskt beta av flera år i en enda mening. Den här tempoväxlingen gör att de längre scenerna blir än mer betydelsefulla.

I Steglitsan återvänder Donna Tartt till det återblickande berättandet i jag-form som hon använde i debuten Den hemliga historien. Det är ett lyckat drag. Läsaren får riktigt krypa in under skinnet på protagonisten, den unga Theo Decker, och följa honom i hans livsberättande och de människor han möter. Perspektivet viker inte en tum. Theo Decker är inte en allt igenom god person, utan snarare en hårt prövad överlevare som ständigt tvingas anpassa sig när vuxenvärlden omkring honom rämnar av olika anledningar.

Donna Tartt lyckas genom kontrastverkan göra Steglitsan till en odyssé genom det typiskt amerikanska. Genom städerna: New York och Las Vegas; genom karaktärerna: den amerikanska överklassfamiljen, den östeuropeiska invandraren, maffian, antikvitetshandlaren; men också genom temana: överlevarna, rotlösheten, ensamheten och drömmen om att lyckas – som alltid måste ske på någon annans bekostnad.

Trots att Steglitsan befolkas genom de människor Theo Decker möter, så är det inte kärleken till sin nästa som stannar kvar efter läsningen. I sin ensamhet vänder sig Theo Decker istället till konstens artefakter, där 1600-talsmålningen Steglitsan är central. Det är lättare att älska saker än människor, för det går inte att lita på människor, tycks Donna Tartt vilja säga. I det perspektivet är Steglitsan en outhärdligt sorglig berättelse.

Steglitsan har släktskap med andra amerikanska berättelser som Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära, Nicole Krauss Kärlekens historia, och till och med Räddaren i nöden, där ett ensamt barn försöker bringa ordning i en fjär vuxenvärld. Men det finns också släktskap med Charles Dickens Lysande utsikter, i bildningsromanens tema och det självbiografiska berättandet. Släktskapet med annan litteratur är också en av de saker som gör Steglitsan till en sådan makalös läsning – berättelsen känns bekant, men den är ändå berättad på ett nytt sätt, i en ny tid och genom nya ögon.

Advertisements

2 kommentarer

Filed under Recensioner

2 responses to “Recension: Steglitsan av Donna Tartt

  1. Pingback: Donna Tartt – The Goldfinch/Steglitsan | Books ABC

  2. Pingback: Steglitsan – not so smart tajming månne | Litteraturkvalster & småtankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s