För vem finns en stadsteater?

Borås Stadsteaters teaterchef Monica Wilderoth lämnar teatern med buller och bång. Hon informerar inte sin egen personal, utan de får läsa i lokaltidningen att hon tänker avgå.
Därefter tystnad.
Och nu: en lång debattartikel på SVT Debatt om varför hon tagit beslutet att lämna.

Hon har varit motarbetad av kulturnämnden.
Inte fått sin vilja igenom vad gäller konstnärlig frihet.
Rasar över att det funnits synpunkter på att populära och återkommande föreställningar tagits bort från repertoaren.

Monica Wilderoth skriver: ”Är exempelvis antalet försålda biljetter till en teaterföreställning ett mått på dess värde? Ja, möjligtvis om man hade varit direkt beroende av inkomsterna från föreställningen, men teater, bibliotek, bildningsförbund använder sig av en annan ekonomisk analysapparat.” Hon skriver vidare: ”Jag litade också på att processen i det här arbetet skulle visa att människorna i Borås faktiskt både vill och är värda en teater som är större än den egna staden.”

Det finns så mycket jag vill säga om detta. Så mycket. Allt ryms inte här.
Men två frågor:
”för vem finns stadsteatern?” och: ”vad ryms i begreppet kvalitet/värde?”.

Jag skulle vilja hävda att antalet sålda biljetter faktiskt är ett mått på en föreställnings värde – nämligen värdet för invånarna i Borås. Liksom antal besökare är ett mått på hur väl ett bibliotek eller bildningsförbund fungerar.

Och det är då som frågan ”för vem finns stadsteatern i Borås?” blir relevant.
Är det för att Monica Wilderoth ska få igenom sin konstnärliga vision och skapa häftig teater som låter talas om sig utanför Borås kommuns gränser?
Eller för att invånarna i Borås ska få en teater de vill gå till?

Utopin vore naturligtvis både och.
Men med Monica Wilderoth som chef har stolarna i salongen på stora scenen gapat tomma, föreställning efter föreställning. Personalen har inte mått bra. Det kom inga busslaster från Stockholm för att se ”konstnärlig kvalitet” iscensatt av gästande trendiga regissörer. Och kvaliteten verkar ha gått boråsarna förbi.

En stadsteater är just en stadsteater. Kulturnämndens uppdrag är att se till invånarnas behov. Teaterchefen har sin vision. Att vara oense om hur arbetet på en stadsteater ska skötas för att kunna jämka dessa två perspektiv genom samtal och diskussion torde snarare vara regel än undantag. Men att Monica Wilderoth inte förstått vilka premisser som finns i arbetet som stadsteaterchef framgår klart och tydligt i och med hennes debattartikel.

Det är riktigt att en stadsteater inte behöver intäkter i form av pengar, som privatteatrarna. Där har du rätt, Monica Wilderoth.
Men en stadsteater behöver faktiskt besökare för att vara relevant! Annars kommer diskussionen om teaterns vara eller icke vara som ett brev på posten, oavsett hur hög konstnärlig kvalitet föreställningarna har.

Så. För att återgå till mina frågor ovan:  ”för vem finns stadsteatern?” och: ”vad ryms i begreppet kvalitet/värde?”.
För just en stadsteater är kvalitet för mig faktiskt antal besökare – en stadsteater som engagerar och berör medborgarna i den stad där den finns.
Kvalitet är inte en arrogant avgående teaterchef som mellan raderna säger att invånarna i Borås inte haft vett att tacka och ta emot den extraordinära konstnärliga kvalitet som hon erbjudit.

4 kommentarer

Filed under Kulturdebatt

4 responses to “För vem finns en stadsteater?

  1. Jag håller med dig till viss del och nu har jag inte läst debattartikeln (ska nog göra det nu däremot!) men teatern är ju inte ekonomiskt beroende just för att den inte ska behöva vara marknadsinriktad. Kulturen hade ju sett helt annorlunda ut om vi hade haft en marknadsekonomi med utbud – efterfrågan. Därmed inte sagt att jag tycker att en teater som gapar tom är existensberättigad. Men det är en svår balansgång det där med att ge invånarna vad de vill ha samtidigt som man gynnar konstnärlig kvalitet, vad det begreppet nu innebär.

    • Visst har du rätt – en teaterchef måste både vara pedagogisk, listig och uthållig för att nå ut till en lite lätt ovillig kulturkonsument som inte känner igen konstnärlig kvalitet om den så hoppade upp och nöp dem i näsan och helst bara vill se Shakespeare eller skratta åt lokalrevyer. Det finns en oerhörd pedagogisk utmaning i det – att helt enkelt få besökaren att tycka om det för dem okända och samtidigt få besökaren att känna sig smart. Ingen ovan kulturkonsument gillar att känna sig dum efter att ha varit på teatern.

  2. Helena

    Vet invånarna alltid vad de vill ha om de inte har träffat på det förut? Det skulle vara ett snyggt system, om man låter näringslivets pengar styra (vilket det ju blir, enkelt uttryckt) liksom invånarnas omedelbara attraktion. Det verkligt intressanta tar tid att bygga upp, effekter åskådliggörs inte alltid omedelbart.

    • Visst tar det tid. Se mitt svar till Carro nedan. Och invånarna vet verkligen inte alltid vad den vill ha. Det är en oerhörd pedagogisk utmaning som kräver tålamod, listighet och uthållighet att få en ovan kulturkonsument och ovan teaterbesökare att hitta till teatern när man inte enbart spelar Shakespeare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s