Recension: Barnmorskan av Katja Kettu

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 31 oktober 2013.

Barnmorskan är en berättelse från Andra världskriget. Den utspelar sig åren 1944-1945 uppe i det nordligaste Finland, i Petsamo-området, där gränserna suddas ut och där det ibland är svårt att veta om man är i Finland, Norge eller Ryssland; svårt att veta vem som är fiende eller vän. Glimtvis ges läsaren det smutsiga, det råa, det som utspelar sig mellan människor i krig, det som måste göras för att kunna överleva.

Berättelsen heter naturligtvis Barnmorskan av en anledning. Huvudperson är Vindöga, en kvinna med läkekrafter; som kan ta vara på örterna i naturen och använda dem för medicinska åtgärder, både till kvinnors och mäns sjukdomar. Hon hjälper också traktens kvinnor vid förlossningar. Kunskaperna ger henne en viss makt, som ibland inte ses med blida ögon. Hon är en självständig och egensinnig kvinna.

Barnmorskan är till största delen en berättelse om starka känslor. Den mest framträdande känslan är förälskelse och hur den känslan får konsekvenser som inte går att överblicka. Men också avundsjukan spelar en stor och avgörande roll i Barnmorskan. Vindöga blir förälskad i SS-officeren Johannes och för att följa honom blir hon sjuksköterska i ett tyskt fångläger. Han är svårt traumatiserad av tidigare krigshändelser och trots att han gärna vill besvara hennes känslor måste också han göra vad han kan för att överleva. I det tyska fånglägret måste både Vindöga och Johannes blunda för vad som sker med fångarna.

Katja Kettus berättelse har släktskap med många av de berättelser som Kerstin Ekman skrivit på senare år. Då tänker jag främst på trilogin Vargskinnet, men också Händelser vid vatten. Det som förenar är beskrivningen av människor i nordliga avlägsna landskap och vikten av generationers synder, men också att det gläntas på dörrarna i de fattigaste och mest utsatta stugorna. Det handlar om sjukdomarna, smutsen, naturen, utsattheten i ensligheten, men också kvinnokraften i att ta hand om andra kvinnors hälsa: förlossningar, aborter.

Katja Kettu har ett språk som är härligt köttigt och som ger liv åt de passionerat starka känslor som stormar genom berättelsen. Katja Kettus språk väjer inte för det kroppsliga som hör kärlek och krig till: samlag, förlossningar, konsekvenserna av våldtäkter, misshandel och massgravar – allt beskrivs med vidöppna ögon. Ibland måste jag stänga boken och ta några djupa andetag innan jag mäktar med att läsa vidare, när hemskheterna och hopplösheten blir alltför stor. Och ett lyckligt slut – vad är det egentligen?

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s