Recensionen också publicerad i Borås Tidning 23 oktober 2013.
Trots att Björn Runge har arbetat med att skriva och skapa berättelser i hela sitt yrkesliv, skrivit filmmanus och arbetat som både film- och teaterregissör, är Det allra enklaste hans debut som romanförfattare. Det är ett helt annat sätt att skriva på för någon som alltid kunnat räkna med textens gestaltning genom skådespelaren. Det borde vara svårare att skriva prosa då, kan man tycka; svårare att hitta de där orden som ska fylla ut mellan dialogen och scenanvisningarna. Men jag tycker Björn Runge skickligt anpassar sitt berättande till skönlitteraturens form. Det finns en mycket hög närvaro i texten som gör att jag dras in i berättelsen, in i karaktärerna.
Det allra enklaste är en historia om en familj i tre generationer. Den består av fyra delar, där de första tre berör relationen mellan sonen Vincent, som är filmregisssör, och fadern Allan som arbetat som bartender. Den sista delen berättas av Vincents dotter. Barndomen och hur uppväxten påverkar oss senare i livet är en gemensam nämnare i delarna. Alla delar skulle kunna läsas fristående med stor behållning; varje del är som ett eget litet universum, en berättelse i berättelsen. Men tillsammans bildar de en ny.
Jag tycker om Det allra enklaste. Enklare än så kan jag inte säga det. Det finns en värme i berättandet, en värme i karaktärerna, trots att de varken är hjältar eller skurkar utan bara helt vanliga människor. Det är stora behållningen med Det allra enklaste: närvaron i berättelsen och hur Björn Runge skulpterar fram närhet till hela människor, som är mångfacetterade, som det inte går så bra för, men som ändå verkar överleva på något sätt.
Det enda som jag kan invända mot i Det allra enklaste är att själva prosan är ojämn. Det är ingen fantastisk och precis språkupplevelse. På sina ställen faller Björn Runge in i en slags pratighet, på andra ställen stapplar texten fram i huvudsats på huvudsats. Ibland finns också ett övertydligt analyserande av det som sker som faller utanför berättarperspektivet. Ojämnheten i prosan tar bort lite av den fantastiska läsupplevelse som Det allra enklaste trots allt är. Dialogen är dock ingenting annat än lysande.
Annika Koldenius 