Det är med höga förväntningar jag börjar läsa Margareta Strömstedts Jag skulle så gärna förföra dig – men jag orkar inte. Strömstedts förra bok, Natten innan de hängde Ruth Ellis, var en läsupplevelse utöver det vanliga med sitt närgångna och stilistiskt säkra berättande.
Samma säkra stilistik återfinns i Jag skulle så gärna förföra dig – men jag orkar inte. Språket lyser glasklart med en till synes asketisk lätthet. Däremot så upprepar Margareta Strömstedt både teman och berättelser från Natten innan de hängde Ruth Ellis, vilket gör mig ledsen. Uppgörelsen med kvinnolivet som det var och blev; väntande på maken i förorten och som damsällskap på kulturmiddagar. Det är som en skiva som går på repeat: det var så här det blev, jag kunde inte gjort något annat fast jag egentligen ville, det var så här det blev. Visserligen är det mer fokus på det egna arbetet i Jag skulle så gärna förföra dig – men jag orkar inte, med berättelser från arbetet med Astrid Lindgren och rollen som producent på SVT. Men de berättelserna får snarare en anekdotisk form än betydelsebärande, när de ställs bredvid de privatare upplevelserna som försmådd maka som längtar efter samtal med sin make.
En berättelse lever dock kvar länge efteråt och det är när Ingmar Bergman pratar om tystnaden. Där är Margareta Strömstedt en stark berättare som vågar närma sig. Och det är också det som till slut gör Jag skulle så gärna förföra dig – men jag orkar inte till en nästan lika stark läsupplevelse som Natten innan de hängde Ruth Ellis: Strömstedt ger genom det smärtsamma privata läsaren möjligheten att känna igen sig.
Annika Koldenius 