Recensionen också publicerad i Borås Tidning 2 september 2013.
Tredje graden är en deckare av debutanten Liselott Roll. Här finns de flesta av de numera klassiska ingredienserna i en spänningshistoria. Persongalleriet i Tredje graden har, precis som i Camilla Läckbergs populära Fjällbackadeckare, en manlig polis med nyfiken fru som råkar bli insyltad, familjeliv som ska levas och barn som blir sjuka. Men här finns också halvtrista manliga poliskollegor, trevliga poliskollegor och småklantiga poliskollegor.
En annan klassisk ingrediens är också att låta huvudpersonen och dennes familj bli indragen och utsatt för livsfara, särskilt i upplösningen. I Tredje graden händer detta titt som tätt, både i början, mitten och slutet. Och upplösningen är självklart en lika osannolik “på sekunden”-räddning som i vilken TV-deckare som helst.
Det är egentligen inget fel på själva deckargåtan, Liselott Roll kämpar på bra för att driva den framåt. Den är både klyftig och rätt berättad, med återblickar och förklaringar som leder tillbaka till militärjuntans tid i Argentina.
Men sedan är det gestaltningen! Och språket! Det är faktiskt på gränsen till att detta kan kallas litteratur. Människorna blir inget annat än repliker med rynkade pannor och bestörta miner. Språket är fantasilöst med de självklara adjektiven och adverben. Nästan hälften av texten består av dialog.
Det svenska deckarundret har under många år producerat deckare efter deckare och debutanten Liselott Rolls Tredje graden tillhör inte de bättre. Det verkar nästan som om det inte finns några varianter kvar på människor att gestalta eller sätt att berätta historier på, allt följer samma ingrediens- och berättarmall. Och då krävs det där lilla extra för att nå fram: i gestaltning, i språk, i teman. I Tredje graden finns inte ens en småsmula av en liten extragnutta.
Annika Koldenius 