Recension: Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten

”En bok, ett konstverk, ett musikstycke blir inte sämre för att många tycker om det. Är det bra så är det bra.”

Så skriver Bodil Malmsten i Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, den sista boken i hennes loggboksserie.

Naturligtvis håller jag med henne, fast Bodil Malmsten i detta fall pratar om Glenn Goulds inspelning av Beethovens Appassionata, snarare än någon slags populär masskulturyttring. Formuleringen ryckt ur sin kontext tänker jag använda till alla möjliga andra sammanhang. I chick lit-sammanhang, i E.S.T.-sammanhang, i spänningssammanhang, i rom-comsammanhang. Förlåt för det, Bodil. Men är det bra, så är det bra. Trots att många tycker om det.

Och Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är också bra i all sin loggboksenkelhet. Kanske lite tam i starten, men andra halvan är så där Malmstenskt vass och vis.

Politisk? Javisst och tur är väl det! Syrlig som få och med en humor som få fångar Bodil Malmsten det där som vi alla vet om samhället. Det är då hon är som bäst. Oavsett om det som i de tidigare loggböckerna handlat om Frankrike och i de senare också om Sverige.

Att Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är den sista loggboken är fasansfullt trist. Bara att börja läsa dem från början igen!

20130817-201334.jpg

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s