Minns ni debatten om den nya kritikerrollen? Eller har den slukats av andra kulturdebatter?
Nu har i alla fall Lyra Ekström Lindbäck skrivit en slutreplik i ämnet, där hon bland annat citerar mig (i sällskap med Annina Rabe) så här:
”Fortfarande florerar populära illusioner om ”texten i sig” bland kulturskribenter och författare. Annina Rabe skriver till exempel i Svenska Dagbladet (25/3): ”men när det väl ska skrivas är det ändå bara kritiker och verket kvar, ansikte mot ansikte”. Annika Koldenius i Borås Tidning (27/3): ”verket måste alltid stå i centrum, för sig självt, oavsett med vilken teknik det förmedlas och i vilket sammanhang det presenteras”.”
”Populär illusion om ‘texten i sig'”?
Jag vet inte jag.
En illusion är en falsk uppfattning av verkligheten (enligt Wikipedia).
Jag tycker inte att jag har en falsk uppfattning när jag menar att text, ord, meningar, vad man nu vill kalla det, är författarens sätt att berätta.
Jag har fortfarande ändå en stillsam, men i Lyra Ekström Lindbäcks omodern, inställning till att det är författarens berättelse (text, ord, meningar, vad man nu vill kalla det) jag recenserar, inte omslaget, typografin eller storleken på boken. Skulle jag recensera en nyutkommen titel som ljudbok eller läsa den på platta, skulle det fortfarande vara författarens berättelse (text, ord, meningar, vad man nu vill kalla det) jag recenserade och inte rösten på uppläsaren eller ljusstyrkan på skärmen på plattan.
Däremot så tycker jag man borde fundera på boken som artefakt i det nya mediesamhället. En digital ”bok” har helt andra möjligheter att förstärka en läsupplevelse än pappersvarianten. Det finns möjligheter att länka i texten, att göra animeringar eller att boken vid vissa sidor börjar spela en låt så att boken får ett soundtrack. Den här presentationen från us two såg jag på konferensen Media Evolution för nästan två år sedan, på engelska hette presentationen så här: ”A sneak peek of future media formats: Papercut, a publishing platform offering multi-sensory reading experiences for iPad users”.
Jag vet inte hur us two arbetat vidare med idén, men visst är det intressant?
Och frågan: hur ska litteraturkritikerna recensera en sådan bok?
Annika Koldenius 