Recension: Var man av Torbjörn Flygt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning och Smålandsposten..

Det är ett litet kammarspel som Torbjörn Flygt presenterar i sin nya roman Var man. Och trots att dramat till största del består av något så till synes odramatiskt som två män som går omkring i en lägenhet och pratar, så kryper det i kroppen av obehag.

Var man är ett maktspel mellan två män, Kim och Tomas, samt en icke närvarande person som är i högsta grad betydelsefull för dramats utveckling, som en slags väntan på, inte Godot, men på henne, kvinnan, och dessutom också barnet. Kvinnan ska komma med barnet, men de dröjer. Männen blir avbrutna i sitt maktspel endast av grannfrun som knackar på och som är orolig för sin pojke som har feber.

Det går inte att avslöja handlingen i Var man, för den bygger på överraskningar. Pusselbit läggs till pusselbit, varje replik leder till ett nytt avslöjande om varför männen är där i lägenheten, vad de har för relation till varandra samt den kvinna och det barn de båda väntar på. Förvånande är ändå att det i en så händelsedriven berättelse egentligen inte är handlingen som är det viktiga, utan karaktärerna och det de representerar. Utan att avslöja för mycket av dramat, så undersöker Var man olika mansroller. Å ena sidan en arketypisk man som lagt hela sitt liv på att förverkliga sig själv, tjäna mycket pengar och där ingenting fått stå i vägen för karriären, inte ens familjen. Å andra sidan den nye mannen, som är en närvarande pappa, som väljer annorlunda, men som ändå slits mellan detta nya och bilden av hur en man borde vara. Flygt leker skickligt med mina fördomar. Jag blir grundlurad mer än en gång.

Torbjörn Flygts styrka genom hela hans författarskap har varit de små gesterna, det vardagliga, det lite sjaskiga, men också förmågan att porträttera många olika slags människosorter, både män och kvinnor. Också i Var man finns detta skickliga karaktärsbyggande, både genom gester och repliker. Flygt byter berättarperspektiv mellan männen i olika delar av boken. Det är klokt och ökar förståelsen för männens agerande.

Var man är det lilla romanformatet, det är intensiva sidor, inte en mening eller replik är onödig. Men trots viljan att berätta ett riktigt drama med allt vad det innebär, så ligger Torbjörn Flygts skicklighet i att skapa karaktärer man minns, snarare än bra berättelser. Men det gör verkligen ingenting, för jag vet att jag kommer att tänka länge på Kim och Tomas och på de manstyper de representerar.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s