När jag var på bloggträff på Norstedts tidigare i veckan, så fick vi – utöver goodiebagen – ta med oss något från bokhyllorna. Jag tog med mig Norstedts litterära magasin Album (som jag när en hemlig dröm om att få vara redaktör för någon gång – det är ju nya redaktörer för varje nummer – och kanske göra ett temanummer om erotiska skildringar i skönlitteraturen?).
Detta nummer av Album hade tema Karaktärer och hade Jenny Maria Nilsson och Therese Eriksson som redaktörer.
Vilken är din favoritkaraktär? Har du varit förälskad i nån karaktär? var två av de frågor som ställdes.
Jag har tänkt mycket på det efter att jag läst några av svaren. Jag har egentligen inte några favoritkaraktärer som jag minns och kan hänvisa till, utöver de jag läst om i unga år.
När jag var barn ville jag vara både Pippi, Madicken och Ronja Rövardotter. Senare beundrade jag Ayla hejdlöst i Jean M. Auels böcker Hästarnas dal och Mammutjägarna. Alla är de egensinniga, påhittiga och starka karaktärer. Och bra förebilder för en lika påhittig och egensinnig flicka.
Under de senaste tjugo årens vuxenläsning är det inte lika många karaktärer som fastnat. Kanske för att läshastigheten blivit högre – jag läser mycket mer som vuxen och det krävs verkligen att en karaktär ska sticka ut för att jag ska minnas den.
Eller är det helt enkelt så att barn- och ungdomslitteratur är mer benägen att skapa starka karaktärer för att nå sina läsare och vuxenlitteraturen mer benägen att skapa starka berättelser?