Recension: 2017 av Olga Slavnikova

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 9 april 2013.

Olga Slavnikova är idag en av Rysslands största litterära stjärnor. Hon är i Sverige i vår dubbelt aktuell, dels genom 2017, den första av hennes romaner som översatts till svenska, men också som redaktör för antologin Cirkelns kvadratur, båda på Ersatz förlag.

2017 utspelar sig i ett något framtida Ryssland i en stad i Uralbergen. Det är en äkta dystopisk satir om ett samhälle där relationer mellan människor inte betyder någonting och där endast viljan att bli rik ger mening åt tillvaron. Inte ens kärleken kan stå emot girigheten när dess möjligheter väl visar sig.

Som en röd tråd löper genom 2017 jakten på de ovärdeliga och mytiska rubiner som påstås finnas gömda någonstans i bergen runt staden. En rik professor leder expeditionen för att finna stenarna. Huvudpersonen Krylov, som ingår i kretsen kring professorn, väntar i staden för att kunna slipa ädelstenarna till smyckesstenar. I persongalleriet finns också Krylovs före detta fru, Tamara, som genom list blivit en förmögen och mäktig kvinna, samt den mystiska och undflyende kvinnan Tanja, som blir Krylovs älskarinna. I staden förbereds ett hundraårsjubileum av den ryska revolutionen.

2017 är en utmattande läsning som kräver hög närvaro och koncentration. Att läsa 2017 är verkligen att kapitulera inför Olga Slavnikovas nycker, att helt ge upp tanken på att på något sätt bringa någon slags ordning i en berättelse som måste sluka läsaren för att nå fram. Slavnikova blandar alla tänkbara genrer och litterära element. Dels finns i 2017 en slags hyperrealism som förstärker de dystopiska elementen och som vaggar läsaren in i en tro att allt som berättas är sant. Men samtidigt petar Olga Slavnikova också in magiska inslag som spöken och andar, och dessutom rena falsarier. Det finns till exempel ingen stad som heter så som hon kallar den, inte heller finns det idag några rubinfyndigheter i Uralbergen. Ibland blir dock berättandet något omständligt, meningarna en bisats för långa, detaljerna och sidospåren alltför noggrant utförda och saktar ner tempot till ett nästan stillastående.

Men om läsaren villigt låter sig slukas, så får hen också sina belöningar. Främst är det språket. Olga Slavnikovas språk fascinerar. Hon har ett helt eget bildspråk, hon uppfinner nya metaforer och liknelser för att beskriva vardagliga ting och kan med några få ord sätta en hel personlighet på plats. Humorn är en annan belöning. Det finns många dråpliga situationer i 2017, där Olga Slavnikova använder sig av nästan slap-stickroliga effekter. Olga Salvnikovas vasshet är en tredje belöning. Dystopin är beskriven ner i minsta detalj, tillräckligt lik dagens samhälle för att läsaren ska känna igen sig, bara vridet ett varv till och kanske rent av möjligt.

2017 är inte en berättelse som kan läsas på avstånd. Det är att skriva på ett kontrakt och underkasta sig ett strömvirvlande av berättande, det är att kliva ner i en vild fors av ord, metaforer, scener och personer. Om läsare säger ja till det, väntar en stor läsupplevelse.

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s