Recension: Liknelseboken av Per Olov Enquist

Det finns ögonblick som är avgörande. Ofta vet man inte att de är avgörande när de väl händer. Kanske anar man, fast man inte ännu har förmågan att sätta ögonblicket i relation till de ögonblick som redan har inträffat eller de ögonblick som ska inträffa.

Liknelseboken liknar inget jag tidigare läst. Det är skissartade berättelser, fragmentariska tankar om det som varit och funnits tidigare. Berättelsen kastar sig än hit, än dit, någon handling finns inte fast allt handlar om kärleken och den där kvinnan på det kvistfria furugolvet. Den känslan! Det ögonblicket! Det ständiga återvändandet till det.

Likt en detektiv letar Per Olov Enquist sig igenom sin barndom, sitt liv, för att få fatt i de där ögonblicken som var avgörande, ledtrådarna till varför just han blev den han var och uppfylldes av de känslorna han fick. De avrivna sidorna i faderns notesblock, pojken som blev sinnesjuk, flickan som hamnade i olycka (Stefan!), berättelsen om räven. Och så tillbaka till kvinnan på det kvistfria furugolvet. Döden flåsar honom i nacken i ambulanser med blödande magar och hjärtan som stoppar – det är dags att sammanfatta och förstå; livet – hur det blev; kärleken – som var så svår att skriva om!

Men Liknelseboken är också en bikt, ett avslöjande av en hemlighet som aldrig fick avslöjas, en lång utandning efter att ha hållit andan så länge. Det är också ett försök att avslöja en annan hemlighet med några utrivna sidor, gåtan som aldrig fick sin lösning, men som kunde bära förklaringen.

Liknelseboken är en sådan bok som rymmer berättelserna om det som är viktigt, om det som är helt oviktigt men som ändå ältas. Jag läser med aningen att jag nu kommer att förstå ALLT! Men samtidigt med känslan av att för varje berättelse som berättas, så finns där mellan raderna så många fler berättelser. Och sanningen om andra – den kommer man aldrig åt. Den är utriven för alla andra än en själv.

Liknelseboken är en stark bok, desperat, skriven av någon som vet att det inte är långt kvar nu, tills allt tar slut. Det är författarens letande efter betydelse i allt det han skrivit, alla de berättelser som fångat in honom. Det är en människas sista letande efter meningen med allt och det är det som gör den så fantastisk: den är naken, en människa blottad.

Advertisements

4 kommentarer

Filed under Recensioner, Svenska författare

4 responses to “Recension: Liknelseboken av Per Olov Enquist

  1. Tja. Ännu en kulturknutte som inte vet att något sådant som kvistfria furugolv inte existerar. Det är en liknelse!

    • Nu blev jag nyfiken och googlade ”kvistfri furu”. Det dök upp en hel del länkar på både paneler och köksbord och annat. Så kvistfri furu verkar absolut finnas. Men jag undrar vad du tror det skulle vara en liknelse för?

  2. sylviemarieheroux

    Hi Annika! Thank you for this review. I agree with you that Enquist’s writing has this ”naked” quality… I just cannot wait to read this book. As far as I can see, there are not yet translations available in French or English.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s