Recension: Saknade av Merethe Lindström

Recensionen också publicerad i Smålandsposten och Borås Tidning.

Det är tur att Merethe Lindström fick Nordiska rådets litteraturpris förra året för Dagar i tystnadens historia, eftersom det förmodligen är anledningen till att Weyler förlag nu ger ut också Saknade, som gavs ut i Norge redan 2003. Jag var inte så väldigt förtjust Dagar i tystnadens historia, tyckte den var vag och med ett alltför tydligt spänningsmoment. Men jag tycker mycket om Saknade. I Saknade undersöks också ensamhet och tystnad, men det finns ett annat slags vemod och långsamhet samtidigt som en dold ilska glider fram och tillbaka mellan raderna.

Ida är barnpsykolog och i sitt yrke hjälper hon utsatta barn. Hon är också ensamstående mor till Silje, som sedan något år rymt hemifrån och som hon inte kan nå. Hur ska Ida kunna hjälpa andra barn när hon inte ens kan nå fram till sin egen dotter.

Skickligt leker Merethe Lindström med olika spänningsmoment för att föra berättelsen framåt. Ramberättelsen är en flickas försvinnande på fjället från en skolutflykt. Skallgångskedjor sätts in. Och Idas dotter förblir försvunnen. Varför är det så? Läsaren hålls i ovisshet medan Ida försöker förstå vad som hänt mellan henne och dottern. Merethe Lindström vecklar ut berättelsen, men ju närmre sanningen läsaren kommer, desto starkare blir känslan av olust i berättelsen, likt ett crescendo som bygger mot en förmodad tragisk grand final.

Merethe Lindström skildrar genom några få personer ett allt kyligare människoklimat. Flickan hittas till slut medtagen, men oskadd. Men för Idas missbrukande dotter görs inga skallgångskedjor, där får Ida själv ge sig ut i natten för att leta och se dottern tigga på gatan för att få pengar till mat och rus. Det är skillnad på försvinnande och försvinnande, skillnad på människor och människor.

Det är en fantastisk gestaltning av ett inre drama i Ida. Merethe Lindström beskriver varsamt ett förlorande av identiteter. Ida förlorar både sin yrkesidentitet och sin identitet som mamma när när hon inte kan hitta eller hjälpa sin dotter. Men det finns också ett större samhälleligt perspektiv i Saknade. Missbrukarna som förlorade människor, som inte passar in i någon rehabiliteringsplan och därför lämnas till anhörigas letande och kämpande.

Saknade handlar på så sätt också om ensamhet och tystnad, att inte våga eller orka säga det som finns inuti. “Du känner mig inte”, tänker Ida till bästa vännen Marie. Hemligheterna, det som inte kan sägas, det som bränner och skämmer därinne i kroppen. Vem är jag när jag misslyckas med att vara den jag trodde jag var?