Favorit i repris: Intervju med Mikael Fant om debutboken Grundläggande genetik

Intervjun är tidigare publicerad på Bokcirklar.se i december 2008.

Stockholm, 27 november 2008, kl 16.30. Jag ska träffa Mikael Fant. Det är mörkt ute och jag är lite sen, så när jag ställer mig i porten till Café Vetekatten försöker jag få fatt i mobilen för att kolla klockan. Men när jag äntligen lyckats hitta den i min väska så hör jag någon som harklar:

– Hmm. Hej hej. Är det du som är Annika K?
– Öh! Jo… Nämen, hej! Trevligt!
– Kul att ses.
– Ja, verkligen. Förlåt att jag är sen.
– Det gör inget. Jo, jag tänkte att.. Jag tog med mig Jakob också. Det här handlar ju lika mycket om honom som om mig. Det är OK? Va?
– Öh, jo. Var är han då?
– Han har gått in och satt sig. Han är ju lite blyg också, kanske man kan säga. Reserverad. Ovan att umgås med folk, du vet?
– Jo, jag har ju faktiskt läst boken. Ska vi gå in då? Jag fryser faktiskt lite…

Annika K: Så… Mikael Fant. Tycker du om Jakob Lundwall, din huvudperson i Grundläggande genetik?
Mikael Fant: Jag tycker mycket om Jakob. Fast jag är fruktansvärt trött på honom, vi har levt väldigt tätt tillsammans under åtskilliga år nu, så det ska bli skönt att få ta en paus från honom och låta honom klara sig själv … Han är ju en tämligen hopplös person när romanen tar sin början, men han mognar ju och lyckas bryta sina invanda mönster. Jag är lite stolt över honom på det viset. Jag tycker för övrigt väldigt mycket om alla mina karaktärer, till och med elaka mormor Karin. Det måste nog till en viss ömhet och förståelse för att göra figurerna nyanserade, kanske särskilt de ”onda”. Annars blir de pappfigurer.

AK: Det var ju snällt sagt. Men Jakob. Tycker du om Mikael, då? Med tanke på att han flänger ut ditt liv så här?
Jakob Lundwall: Jodå. Jag tycker ungefär samma som Micke. Det ska bli skönt att slippa honom och få klara sig själv. Han lägger sig i något fruktansvärt – det blir lite påfrestande. Och det är väl lite kluvet att bli en offentlig person såhär. Men det kanske kan vara terapeutiskt för mig… Jag har ju mest isolerat mig hittills. Och kanske kan det vara till någon nytta för andra också – liksom som skräckexempel – mitt liv androm till varnagel, typ.

Mikael ser lite generad ut och stryker handen över sina jeans; drar i den svarta polotröjans hals. Tar sedan ett bett i skinkmackan.

AK: Mikael… Jakob skildras ju inte så sympatiskt i början, varför har du valt att beskriva honom så?
MF: Han är sån. Han dömer allt lika hårt som han dömer sig själv. En ganska oförlåtande person, som hans mamma och mormor. Och känslomässigt avtrubbad av brist på stimulans. Jag har insett att i vilken grad läsaren gillar boken i mångt och mycket beror på om man överhuvudtaget står ut med Jakob. Vissa fattar sympati för honom trots hans avigheter, lite charmig är han ändå i sin hopplöshet, tycker jag iallafall. Andra tål honom inte och tycker att han är outhärdlig.

Jakob verkar vilja protestera, men hejdar sig. Han inser att Mikael nog ändå har rätt i sin beskrivning.

AK: Men hörrni… Nu sitter vi ju alla tre här på Café Vetekatten på Kungsgatan i Stockholm. Vad har detta stället för betydelse för boken?
JL: Jag var ju här ofta med Stavros när jag var barn. Det var en lycklig plats då. Och att komma tillbaka hit i vuxen ålder var nog väldigt nyttigt för mig, även om det var jobbigt att påminnas om den glädjen. Det var nog då som mycket väcktes till liv i mig igen. Att bara sitta och prata lite strunt med en annan människa över en kopp varm choklad. Det hade jag inte gjort på väldigt länge. Sen att Anita, diakonissan från Ersta, som jag gick dit med satt på en av nycklarna till mitt liv gjorde ju säkert sitt till också. Fast det visste jag ju inte då.

Jakob tittar ner i sin chokladkopp. Ser lite förvirrad ut. Som om han kom på att han kanske inte riktigt förstått, ändå…

AK: Är det viktigt med ursprung? Att veta var man kommer ifrån?
MF: För de flesta av oss är det ju en självklarhet, något vi inte funderar så mycket över. Det är nog något man inte saknar förrän man inte har det, så att säga. Finns det ett tomrum eller en problematik där, så blir det naturligtvis viktigare. Många adoptivbarn känner ju ofta i vuxen ålder att de vill veta mer om sitt ursprung. I USA finns ett gentest som är mycket populärt bland svarta; genom det kan de få reda på varifrån i Afrika deras anfäder kommer. I Jakobs fall är det en plåga för honom. Han hade ju den extrema oturen att få reda på (delar av) sin förhistoria exakt samtidigt som han själv gör något väldigt, väldigt dumt och detta i kombination leder till en massa deterministiska tankar som i mångt och mycket kommer att prägla hans självbild i många år.

AK: Nu ska vi ju inte avslöja slutet på boken, men… Mikael – vad tror du Jakobs upptäckt får för betydelse för hans fortsatta liv?
MF: Jag tror att han fått ett nytt perspektiv och befriats från ett plågsamt ok, och därigenom fått förutsättningar att leva ett långt lyckligare liv än han annars skulle gjort. Han är inte längre avskuren från resten av världen och mänskligheten.

AK: Jakob, stämmer det som Mikael svarar här?
JL: Man slipper ju aldrig undan sig själv helt, och visst har det funnits svarta stunder sedan dess. Men de här drygt tio åren som gått sedan allt hände, 1997, har varit de bästa i vuxen ålder för mig. Absolut. Innan levde jag ju knappt alls.
Mikael tittar på Jakob. Jakob tittar på Mikael och torkar några eclairflagor från mungipan; verkar tacksam för att boken slutar som den gör.

AK: Jakob, tycker du att läsaren ska lära sig något från ditt liv?
JL: Ja. Fast det är svårt att lära sig av andras erfarenheter. Mår man dåligt faller andras goda råd ofta för döva öron. Det är svårt att acceptera att andra faktiskt försöker hjälpa.

AK: Mikael, vad ska läsaren ta med sig när dom läst boken?
MF: Ett visst mått av befrielse, hoppas jag. En upplyftande känsla utan att för den skull ha blivit serverad enkla lösningar eller svar. Om man får vara så fräck: gärna en önskan att läsa om den. Då kan man förhoppningsvis se och uppskatta personerna och nyanserna i relationerna och alla de små finesser och paralleller som finns inbakade, utan att fokusera lika mycket på intrigen och upplösningen.

AK: Jaha. Så då ska jag väl ta tåget hem och läsa boken igen, då. Se om jag hittar några finesser… Vad ska ni göra nu, då?
MF: Vi ska ta gröna linjen till Skogskyrkogården. Jag och Jakob brukar göra det någon gång om året, sådär.
JL: Jo, det fick jag honom att lova när han skrev om mig. ”Ska du hitta på ett sådär knäppt och överraskande slut, så får du faktiskt ta konsekvenserna också.” Det sa jag faktiskt!

4 kommentarer

Filed under Debutanter, Intervju

4 responses to “Favorit i repris: Intervju med Mikael Fant om debutboken Grundläggande genetik

  1. Ingrid Bahlenberg

    Detta var kittlande. Jag blir riktigt nyfiken på denna bok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s