Simone och jag av Åsa Moberg får mig att vilja anteckna i marginalerna igen

Jag ångrar mig!
Jag ska nog börja anteckna i marginalen i böcker jag läser! (Dock inte recensionsböcker för det är arbete och en annan slags läsning!)

Skärmavbild 2013-02-14 kl. 11.35.37Jag hittade nämligen den här boken, Simone och jag av Åsa Moberg, i bokhyllan.

Att läsa sina gamla marginalanteckningar är att hälsa på sig själv som man var då; marginalanteckningar som en slags dagbok.

Första gången jag läste den var när den kom, 1997. Med prydlig (oj, ja) handstil har jag skrivit:
På sid 89 – ”För en del är den erotiska njutningen så sammanbunden med hemmets och kroppens renhet att sex och smuts helt enkelt inte går att förena.”
I marginalen står: ”Då är jag nog otypisk”.
Eller på sid 103 – ”Det är roligast där jag är, eftersom jag är där och ingen annan stans.”
I marginalen: ”Mycket viktigt!!”
Eller bara understrykningen på sid 252: ”En skådespelare utan roller existerar inte, medan en författare utan en förläggare eller en målare utan som inte ställer ut finns, så länge arbetet fortsätter.”
Och dubbelunderstruket är: (kvinnor) ”skapar färre geniala verk därför att de under arbetet, och i synnerhet om resultatet blir framgångsrikt, riskerar att förlora mannens kärlek.” (sid 222)

1997 var jag 25 år, gick på Journalisthögskolan tillsammans med min blivande man. Jag skulle bli just journalist, inget annat. Men jag verkar ha tänkt på andra saker också. För när jag läser mina understykningar idag och ser det där fröet till den jag skulle bli, mina tankar om vem jag VILLE bli… Kunde jag ana hur livet skulle bli?
Nej, knappast.

Men det är onekligen intressant att hälsa på sig själv, så här efteråt, lite närmare facit.

På ett sätt gör det mig också sorgsen att jag inte strukit under i fler böcker eftersom minnet är väldigt selektivt, sentimentalt och flyktigt. Jag har inte heller skrivit dagbok, utan alltid varit på väg framåt, funderat på nästa dag istället för på den som just varit. Och dessa små marginalanteckningar blir nu det enda sättet att kunna lägga sitt eget pussel. (Om jag nu vill det?)

Kanske är det ett tecken på att jag börjar närma mig medelåldern?
Att jag helt plötsligt börjar bli sentimental?

Jag lovar mig själv att jag ska börja stryka under i fler böcker.
Men som sagt: dock inte böcker jag ska recensera, det är en annan slags läsning.

1 kommentar

Filed under Läsande, Litteraturkritik, Svenska författare

One response to “Simone och jag av Åsa Moberg får mig att vilja anteckna i marginalerna igen

  1. att återvända till en älskad bok med marginalia är härligt!
    minns verkligen Simone & jag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s