Recension: Ryssar är såna som gillar björkar av Olga Grjasnowa

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 5 februari 2013.

Kanske har jag redan i januari läst en av årets mäktigaste läsupplevelser?

För sällan har jag läst en roman med så många lager, med så många möjliga läsningar, som Ryssar är såna som gillar björkar. Det är som en Babushkadocka där jag först tror att berättelsen är stor och mullig, med ett myller av människor i det multikulturella Europa, men ju längre jag läser, desto mer skalas berättelsen av, lager efter lager av mänsklighet, för att slutligen hamna i kärnan: frågan om att leva eller dö.

Fast egentligen börjar ju berättelsen också i död. Masja bor i Tyskland men är egentligen flykting, en judinna från Azerbajdzjan vars familj flytt från etnisk rensning i samband med konflikten Nagorno-Karabach. När Masjas tyska pojkvän och sambo dör efter att ha drabbats av en infektion efter ett benbrott, tappar Masja fotfästet. Tidigare har pojkvännen varit den fasta punkten, som gett Masja både en mänsklig och en geografisk identitet. I sorgen ger sig Masja ut på en jakt efter någon slags ny hemmahörighet; rätten att tillhöra, om inte en plats, så i alla fall en annan människa, vem som helst, var som helst.

Masja åker till Israel för att arbeta som tolk. Hon blir allt mer psykiskt instabil. Och från Israel tar sig Masja in i de ockuperade områdena, in i våldet, tillbaka till barndomens vana känsla av konflikt. Det är än resa nedåt, inåt, tillbaka.

Olga Grjasnowa har skrivit en bok om identitet och vad som händer när identiteten kokas ner till fördomar. Det är en roman om att vara flykting i själen och inte höra hemma någonstans, trots att det står en nationalitet stämplat i passet. “När hembygd betyder progrom”, som Majsa själv säger. Det är en berättelse om ett nytt och vilset Europa, där allt fler identiteter ska rymmas och där alla inte får möjlighet att få en rättvis bedömning. Och det är berättat men en slags registrerande, genomborrande blick; språket glasklart och intelligent.

Men Ryssar är såna som gillar björkar är ännu mer är en roman om sorg, både på ett personligt men också mänskligt plan, där flyktingupplevelsen och känslan av att inte höra hemma någonstans står i vägen för möjligheten att kunna sörja det som är förlorat och därmed också kunna bli en hel människa.

Vad tror du på? frågar någon Masja i romanens slut: Gud, kultur, nationen? Och Masja svarar: jag tror på en packad resväska med familjens värdesaker.

Ryssar är sådana som gillar björkar är nog den vilsnaste bok jag någonsin läst. Vi måste ta hand om varandra bättre än så här!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s