Lyra Ekström Lindbäck ägnar ju hela sin debutroman åt förhållandet mellan läsare och författare.
Som en sadomasochistisk lek.
Men hon är inte den enda.
I Helena Erikssons nya diktsamling Täthetsteoremet, så finns flera strofer som har samma tema och som fick mig att fundera.
Den läsande och den skrivande
vrider sig i sina kroppar kring varandra
livräddningsaktion där man inte vet
vem som räddar vem
/…/
författaren ger konstgjord andning åt
läsaren, som fallit
Och några sidor längre fram:
Vems är texten?
Ja, vems är egentligen texten?
Är det författarens eller läsarens text?
Hos Helena Eriksson verkar det inte vara helt självklart.
I Täthetsteoremet ger ibland författaren ifrån sig sin text, för att i nästa stund vilja ha tillbaks den.
Och vem räddar egentligen vem i den där livräddningsaktionen? Författaren behöver läsaren som behöver författaren…
Det finns lika många läsningar av en text som det finns läsare.
Skapas texten först när läsaren läser den?
Eller skapas den i det ögonblick som orden fästs på pappret av den som skriver?
Samtidigt gillar jag Helena Erikssons bild av författaren som en som ger konstgjord andning åt en fallen läsare.
Som genom sina berättelser kan skänka tröst och liv.
Komplicerat, det där…
Annika Koldenius 
Ingen lätt fråga alls och därför väldigt intressant. Jag kan ju t ex förstå den författare vars bok du recenserade lite återhållsamt för ett tag sedan när han vill tala om för dig hur du ska förstå hans bok. På samma sätt vill jag gärna berätta för dotterns lärare vad hon verkligen kan…
Det måste krävas ett stort förtroende, en enorm tillit hos författare när de ska släppa sin text vind för våg. Jag beundrar dem faktiskt för detta. Och samtidigt tycker jag om den sortens texter som lämnar en del till läsaren, jag vill gärna få vara en medskapare.
Fina bilder av Helena eriksson.