Recension: Wunderkind av Nikolai Grozni

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 10 januari 2013.

Konstantin är 16 år och musikaliskt underbarn i piano. Han går på en skola för musikaliskt begåvade barn i Bulgariens huvudstad Sofia. Det är strax innan Berlinmuren faller och hela världen tycks vara i en rörelse som skapar oro, där lärare och föräldrar krampaktigt klamrar sig fast i det som varit, men där eleverna vill ha någon slags förändring.

Wunderkind är ett tidsdokument från ett Östeuropa där underbarnen drillas till genier, men som ändå ska veta sin plats i det kommunistiska samhället. Strategin som Konstantin har för att överleva motsägelsen är mycket sprit och cigaretter, mycket sex samt att hela tiden göra små, små uppror mot lärare och system, alltid balanserande på gränsen att relegeras.

Genom hela Wunderkind finns en översvallande kärlek till den klassiska musiken; Mozart, Bethooven, Rachmaninov, både att skapa, men framför allt att spela, svart och vita tangenter, att låta musiken vara räddningen och flykten. Det är bara i musiken som man kan tillåtas ha känslor, det är bara i musiken man tillåts gråta. Prosan är också den musikalisk, till och med passionerad, och jag dras med i passionen, i musiken, i den tonårsaktiga febern och sökandet efter mening.

Författaren Nikolai Grozni är själv uppvuxen i Bulgarien som musikaliskt underbarn, men lever nu i Frankrike. Och det är tydligt att mycket i Wunderkind är hämtat från hans egna erfarenheter, både musikaliskt men också att leva i vad som framställs som ett kärlekslöst samhälle. Bokens karaktärer är beskrivna med ett slags hatkärlek, som bara kan komma från någon som lever i exil och ser med främlingens perspektiv på ett land och dess människor. Alla är de inlåsta i ett system där människor inte vågar närma sig varandra på riktigt. Och skolans värld blir ett ännu slutnare system, inuti det slutna systemet.

Det är beskrivningarna av musiken som är Wunderkinds styrka. Kunskapen om musiken, vetskapen om dess utförande och uppbyggnad. Passionen lyser igenom i texten. Jag ställer mig dock frågande inför slutet. De sista kapitlen bryter helt med formen i de tidigare och stoffet hade räckt till en egen roman. Den vill jag gärna läsa, den också.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s