I fredags sa hon det, Jessika Gedin:
”Och, ska jag nu erkänna inför hela svenska folket, jag har aldrig läst Selma Lagerlöf.”
”Och du ska vara programledare för Babel!”,
replikerade Kristian Luuk.
För det var i På spåret, 29 minuter in i programmet, som erkännandet kom.
Senare samma kväll hade jag en livlig diskussion på Twitter angående just detta erkännande med några kritiker, bokbloggare och litteraturvetare. Måste en litteraturkritiker och programledare för Sveriges enda litteraturprogram på TV ha läst Selma Lagerlöf?
”Ja”, svarade de flesta på den frågan.
Jag tillhörde inte de flesta. Jag ryckte ut till Jessika Gedins försvar, jag.
Att Selma Lagerlöf tillhör vår svenska kanon och att hon är viktig och relevant är knappast ett påstående som jag kan säga emot.
Men hur många böcker av Selma måste jag ha läst? Hur många böcker av Strindberg? Och därefter? Hur många titlar av Hjalmar Söderberg? Moa Martinson? Victoria Benedictsson? Var går gränsen?
Kan en kritiker uttala sig trovärdigt om litteratur utan att ha läst våra svenska – och för den delen utländska – klassiker?
Kan någon vara programledare för ett litteraturprogram utan att ha läst Selma Lagerlöf?
Ja, det är den aktuella frågan.
Jag tycker ju att det går alldeles utmärkt ändå, utan Selma. Jag tycker att grundläggande kunskap om litterär utveckling, litterära strömningar och en journalistisk nyfikenhet på berättelser och författande räcker långt. Att ha tuggat sig igenom hela Selmas, Strindbergs och Söderbergs utgivning ger inte en större förståelse för litteratur än någon som bara läst Den allvarsamma leken. Som exempel. Förståelse för litteratur handlar om något annat. Men just nu verkar jag vara ensam om att tycka det.
(Diskussionen fortsätter på fler bloggar. Läs också Bokhoras fredagsfråga från 4 januari och Enligt O för fler kommentarer kring ”Gedingate”.)
Annika Koldenius 
Jag tycker gränsen går vid Hjalmar Söderberg och Selma Lagerlöf. Vi är inte bortskämda med riktigt bra svenska romanförfattare, så då tycker jag det är futtigt att välja bort dessa två, dvs välja annat före dem. För trovärdighetens skull.
Word!
Sökte en gång jobb i en bokhandel. Allt gick bra tills det visade sig att jag på frågan om jag läst bygdens Stora författare svarade nej (ärlig som jag är).
Då såg jag direkt att det var kört. Hade svårt att förstå varför. Då.
Jag gillar Gedins ärlighet men det kan ju vara lite svårt att förklara t.ex. Lagerlöfs magiska realism om man inte ens läst Gösta Berlings saga. För att vara programledare är det nog ända helt ok, där ska man ju få andra att prata! Vilket jag tycker Gedin lyckats bra med den här säsongen
Wow, väldigt intressant och bra skrivet inlägg. Det väcker massor av frågor tycker jag och jag håller verkligen med dig i grunden!
Men det går ju att problematisera också kring Gedins (och alla andra kritikers/kulturjournalisters) läsmeriter.
Har X läst allt av Strindberg men inte Lagerlöf och varför i sånt fall? Har personen valt att läsa det populäraste eller det kanoniserade för att så att säga bli allmänbildad och ha de kunskaper som är bredast och som flest refererar till? Det finns ju en poäng i att göra det. Samtidigt blir det ju att X läser mest män och västerländsk litteratur.
Eller är det av samma lathet som Wallenberg drabbas av när de väljer styrelseledamoter och hela tiden ”råkar” det vara män ur en viss socialgrupp, etnisk bakgrund osv?
Kan X vara kritiker om hen inte läser debutanter? Kan X tycka till om Nobelpriset om hen inte läst alla nobelpristagare (där kan vi snacka om icke-kanoniserade författare haha)? Kan X vara kritiker om hen inte läst alla kvinnliga författare som sopats undan av en patriarkal historieskrivning? Kan X vara kritiker om hen anser att deckare har en annan status än ”vanlig” litteratur?
Detta skriver jag inte för att ifrågasätta frågeställningen kring Selma Lagerlöf som du tar upp utan just för att hon är ett sånt exempel som verkar nudda vid nästan alla tänkbara kategorier; kvinna, populär, nobelpristagare, klassiker, fortfarande läst, kanoniserad, ”svår”, folklig, obligatorisk läsning i skolorna osv.
Jag kan ändå förstå att en kritiker kan ”råka” missa någon. Och samtidigt: ska man medvetet välja bort någon är det väl just Selma Lagerlöf eftersom det går att prata om henne utan att ha läst henne, som du antyder lite i sista stycket. Däremot går det inte att prata om Sapfo på ett vettigt sätt utan att ha läst henne om du förstår vad jag menar. Sapfos texter finns liksom inte i det kollektiva medvetna på samma sätt. Har inte filmatiserats, har inte förekommit så ofta att en ”råkat” lära sig saker om denna eller dess berättelser.
Som programledare för Babel skulle jag ju därför välja bort Selma för Sapfo om jag var tvungen att välja. Jag får mer nya infallsvinklar och kunskap/lästimme.
Därför tycker jag att det krävs en motfråga: varför har du valt som du gjort? Den ständiga problematiken för oss som älskar böcker 🙂
/Har varken läst Strindberg eller Lagerlöf. Än.
Jag gillar dina tankar! Och motfrågan är verkligen intressant! ”Varför har du valt att läsa X men inte X?” Jag är verkligen nyfiken på Jessika Gedins svar. För egen del kan jag säga att jag läst både Selma Lagerlöf och August Strindberg, men inte något utöver det som var obligatorisk läsning i grundskolan, gymnasiet och på A- och B-kursen i litteraturvetenskap. Hjalmar Söderberg däremot! Där har jag läst allt och några titlar flera gånger! Och varför det? Jo, därför att jag verkligen gillar Hjalmar Söderberg. Han talar till mig.
Men nu blir jag också nyfiken på mina egna val: varför har jag valt bort Selma Lagerlöf när jag själv får välja? Jag vet faktiskt inte. Kanske för att jag ändå överröst med hennes berättelser via TV och film. Detsamma gäller nog Strindberg.
Dessutom kände hon inte till Den svarta diamanten! Den ståtliga och mycket kända tillbyggnaden till Köpenhamns bibliotek. Ett av nordens mest kända moderna byggnader.
Jag håller med dig Annika, jag kan inte se någon mening i att en kritiker ska tvingas till att läsa böcker de inte vill läsa bara för sakens skull. Så länge hon inte recenserar eller kritiserar just Selma Lagerlöf spelar det ju ingen roll om hon har läst Lagerlöf eller inte. Det finns så många författare och så många klassiker. Vi gör alla ett val vilka böcker vi vill hinna läsa i våra liv. Ingen kan läsa allt, så att säga,
Precis så är det ju. Vi hinner inte läsa allt. Kanske de som faktiskt redan tidigt bestämt sig för en karriär som litteraturvetare bör läsa vissa titlar, men de är ju inte så många. Själv trodde jag inte alls att jag skulle syssla med litteratur professionellt. Det är ju bara de senaste fem åren jag gjort det och bara som bisyssla (som det heter när man är anställd på ett universitet). Därför har jag också en del att ”läsa ikapp”. Jag försökte ju läsa lite P O Enquist i somras och kanske är det dags för Selma nu? 🙂
Hmm… i mina ögon föll hon väldigt djupt i trovärdighet. Så besviken jag blev när jag läste ditt inlägg. Inte behövde hon ha läst ALLT av Selma. Men inget?! Gösta Berlings saga, Kejsaren av Portugallien, Jerusalem, Nils Holgersson. Hur går det att undvika Selma under en normal skolgång? Och om hon nu inte var något lysande ljus i svenska i skolan, varför har hon inte försökt täppa igen de värsta hålen det sedan hon blev hela svenska folkets litteraturguide? Varför väljer hon nu Selma som exempel på en författare som det är lite chict att erkänna att man inte läst? Fy så desillusionerad jag blir. 😦
Det går naturligtvis inte att undvika att tala om Selma Lagerlöf och hennes betydelse under en normal svensk skolgång. Inte heller tror jag att Jessika Gedin ser ner på Selma Lagerlöf eller ifrågasätter hennes relevans. Men hon kanske har försökt läsa, men inte gillar? Jessika Gedin kanske helt enkelt är en lustläsare av rang som inte läser sånt som hon inte gillar. Jag bara spekulerar hej vilt nu, men det kanske är precis så det är? Och ”lustläsning” tycker jag är ett fint ord.
Jag var ju med i nämnda twitterdiskussion och sällar mig till Björn Kohlströms åsikt, att man faktiskt måste ha lite koll på litteraturhistorien för att med trovärdighet kunna bedöma litteratur. Jag tycker inte att man måste ha en viss utbildningsnivå eller liknande, även om jag känner att min fil.kand (snart fil.mag) i litteraturvetenskap sannerligen ger mig mera kött på benen. Sådan elitism tycker jag är onödig egentligen. Men jag tycker att man måste ha koll på de stora klassikerna, eller de böcker som betraktas som sådana. Selma Lagerlöf, Strindberg, Söderberg, Moa Martinson osv ur den svenska kanon och ett antal ur utländsk litterär kanon. Hur många böcker av respektive författare man har hunnit läsa/valt att läsa spelar mindre roll egentligen. Om det gör mig till snobb så får det vara så. Men historielöshet har vi nog av i samhället och jag tycker att vi åtminstone ibland ska försöka kämpa för att bevara den åtminstone inom kulturvärlden och i den offentliga diskussionen om litteratur. Sen kan man så klart fjamsa på i sin egen blogg till exempel, det gör jag ofta. Och man måste inte alltid rapa upp ett Eyvind Johnson-citat eller en Selma Lagerlöf-referens för den delen heller, men om inte annat så hjälper det att ha dem där i ryggmärgen. Och förlåt om det här blev alldeles för babbligt och långt, hoppas du inte missuppfattar mig! 🙂 I fallet Jessika Gedin är frågan om det är av relevans att hon inte har läst Selma Lagerlöf, med tanke på att hon numera är programledare i ett tv-program och också tidigare mest har skrivit om populärlitteratur. Men jo, jag tycker nog ändå att vid Selma, där går gränsen! För att låta lite mer positiv så kan jag tipsa om Kejsarn av Portugallien som jag läste förra veckan för första gången och som är helt UNDERBAR. jag tror du skulle gilla den, Annika! Samma sak med långnovellen Ensam av Strindberg. SÅ VÄRD att läsa.
Jag håller helt med om att någon som arbetar med litteratur måste ha koll på kanon, både svensk och utländsk. Jag håller också med om att historielöshet inte heller är bra. Men där kan ju att läsa littetaturhistoria, om olika strömningar, reaktioner och motreaktioner fungera alldeles utmärkt utan att behöva ha läst själva verken det handlar om. Och att ha läst allt? En omöjlighet. Det är vi ju överens om. Men räcker det med att ha läst de viktigaste verken? Och hur många är det när det gäller Lagerlöf?
Jag är i alla fall väldigt glad över att Jessika Gedin inte sa: ”Selma Lagerlöf? Vem är det?”
Ja, självklart är det en omöjlighet att ha läst allt och jag tycker var och en själv får bedöma hur mycket hen anser lämpligt att ha läst. Jag har till exempel bara läst utdrag ur brott och straff men vet mycket om boken, ska läsa den och har läst flera andra titlar av Dostojevskij. Som ett exempel. Jag vill inte säga hur många titlar man bör ha läst av Lagerlöf, eftersom jag inte kan bedöma det. Det är upp till var och en men att öht inte ha läst en så stor svensk klassisk författare är märkligt när man ska anse sig ha rätt att tycka till om/bedöma litteratur.
Grejen med s.k. klassiker är ju också att man blir förvånad över att de har så mycket att säga oss, fortfarande, att de kan kännas så fräscha – ofta mycket fräschare än det mesta av samtidslitteratur.
Sen håller jag med Ord och inga visor, det är ett klent argument att tala om snobbism, för att man förväntar sig att hen som leder ett statligt tv-program ska ha läst den ena av blott två obligatoriska svenska prosaförfattare. Bland annat är det ju så att Selma Lagerlöf gör dig till en bättre läsare, att när du har läst hennes böcker blir du bättre på att läsa andra böcker också, och det är ett ynkedomsbevis att tro att det räcker att läsa så smalt att man bara läser den litteratur som är omtalad för stunden.
I alla fall, jag skriver i tidning om detta inom någon dag, så jag säger inte mer nu, om jag inte blir tvingad …
Ser fram emot att läsa dina tankar i artikelform. Jag tycker ju ändå att det är skillnad på att vara litteraturvetare, där kunskap om litteraturhistorien är en viktig del, och att vara programledare för ett litteraturprogram, där intervjuteknik och nyfikenhet är viktigare kunskaper att ha. Och det baserar jag helt på egna tidigare erfarenheter som programledare på TV där jag intervjuat många forskare om deras respektive discipliner.
Klart är i alla fall att jag borde läsa mer av Lagerlöf. Det var verkligen länge sedan jag läste något av henne. (Men så var det ju inte heller meningen att jag skulle bli litteraturkritiker på gamla dar och börja fundera över min – och Jessika Gedins – trovärdighet att uttala mig i litteraturfrågor… 🙂
Av Hjalmar Söderberg har jag däremot läst allt!! Jag undrar om det är för att Söderberg framstår som mer modern är Lagerlöf. Och frågan är i så fall varifrån jag fått den föreställningen? Intressant fråga, det också. Varför talas det mer om Söderberg än Lagerlöf idag?
Jag tänker lite såhär: I en bokblogg får vemsomhelst bedöma sin läsning, där har man inga krav på direkta förkunskaper utan ”lär känna” skribenten och utgår ifrån att hen först och främst utgår från sina egna preferenser. Men den offentliga litterära diskussionen blir ju urholkad till slut om de som för ordet där inte kan sin litteraturhistoria. Det är lite som att en läkare inte kan ta ett blodprov, även om den läkaren kanske inte behöver göra det för att hen arbetar med andra praktikaliteter inom läkaryrket. Det är kanske en dålig jämförelse, eftersom läkares uppgift är att rädda människors liv om man drar det till sin spets. Men en ”yrkeskategori” (även om knappast någon längre kan försörja sig på enbart litteraturkritik) utan fördjupade kunskaper i sitt arbete urholkas ju liksom på mening. Risken är att den litterära diskussionen blir allt ytligare och allt mer individfixerad, som allt annat i samhället. Det har väl den till viss del redan blivit men jag tycker man ska försöka motarbeta det om man kan. Dessutom, som Björn säger, BLIR man ju en bättre läsare av t.ex Lagerlöfs böcker. Och att det är en ren fröjd att läsa dem, jämfört med mycket nyskrivet, bör inte heller förringas! Mvh Selmafrälst.
Ja ju mer bildning och historia desto bättre det kan nog vi i ”klubben för inbördes beundran” komma överens om. 🙂
Men det jag vill öppna upp för (i mitt inlägg nedanför här) är att historieskrivningen inte varit särskilt rättvis alla gånger. Det är det jag menar med det bör gå att se värdet i att hoppa över en massa ”bra” kvalitetslitteratur i kanon. ”Spetskompetens” (hatar det ordet förvisso) är ju också en form av bildning som kan fördjupa en offentlig litteraturdebatt och förändra den i grunden.
T.ex. att plöja kvinnliga författare som blivit bortglömda men vars författarskap förtjänar att återuppveckas och införlivas i kanon idag. Eller att skriva om sånt som tidningar inte skriver mycket om: poesi t.ex.
Jag tänker lite på den artikel i Boston som var startskottet till att göra Richard Yates till ett populärt namn över hela västvärlden efter ett helt liv i skuggan av sina samtida. Ett exempel på hur bra det kan vara att lägga sin tid på det som inte är en självklar del av litteraturhistorien. Dock går det ju att hävda att det arbetet kanske inte ens är möjligt utan att ha läst såna som Selma (i respektive land).
Nu har jag i alla fall skrivit upp Jerusalem på min att-läsa-lista och är glad över den här diskussion!
Nu svarar jag här längst ner eftersom det var så många intressanta kommentarer jag vill svara på.
Jag tycker också som Jessica (ord och inga visor) att det är alldeles för mycket historielöshet och för mycket ”åsikts”-recenserande där ett sifferbetyg är viktigare än att kunna kommentera en bok, knyta till annan litteratur, samhällsdebatt, estetik osv.
Men, jag kan också se fördelar med att hoppa över kanoniserade böcker (pratar generellt nu och inte specifikt om enbart Selma). Jag tycker själv att väldig nischade skribenter är roliga/intressanta att läsa. Jag känner mig själv väldigt vilsen när jag recenserar deckare eftersom jag inte kan den genren alls. Däremot har jag som dig Annika läst mycket Hjalmar Söderberg (inte SÅ mycket som dig, men ändå) och annan flanörlitteratur. Någon som nischat sig på deckare och deckarhistorien skulle kunna skriva en fundamentalt annorlunda recension än mig och säkert mycket intelligentare även om denna ”bara” läst deckare senaste 20 åren.
I Gedins fall verkar det ju som att hon läser väldigt många debutanter och ny litteratur. Det är ju också en inriktning.
Jag tycker det är ganska viktigt att tänka på ord som popularitet, kvalitet och politik när man pratar om såna här frågor. Jag tycker också att det är viktigt att ha läst Selma Lagerlöf trots att jag inte gjort det själv! Men jag har valt att lägga mycket tid på att försöka läsa kvinnliga samtida författare och kanske några fler debutanter än genomsnittet eftersom jag tycker dessa inte lyfts nog i övrig media. Eftersom jag har så pass begränsad tid till läsning så skjuter jag Selmaläsningen framför mig eftersom jag inte tycker ”världen” (fick ett släng av hybris här, SÅ många besökare har jag ju inte) inte behöver mer reklam för just henne. Eller Strindberg. De har sin plats i kanon ändå. De kommer bli lästa även utan mig. Det är en form av politiskt urval alltså. Jag tror jag skulle bli en bättre recensent (och människa) av att läsa Lagerlöf men den skillnaden tror jag är mindre märkbar än om jag läser och recenserar Naima Chahbouns debutbok.
PS > Annika, vad härligt det låter med att du ”råkat” bli litteraturkritiker. Jag önskar det kunde hända mig också 🙂
Det är frestande att uppnå konsensus och hålla med om att Jessica Gedin ju ”bara” är en programledare på TV. Jag hade precis tänkt välja den utvägen när jag läste Ord och inga visor här ovan. Det är ju det där med den offentliga litterära diskussionen.
Måste man verkligen inte kvala in på litterära meriter som programledare i Babel, vårt enda litterära TV-program? Räcker det att vara lustläsare? Isåfall kan väl lika gärna Malou von Sivers ta över? (Hemska tanke.)
Sofia Hallberg skrev i Expressen den 28e om hur antalet utgivna titlar minskar för varje år, att utbudet likriktas allt mer. Jag tycker att hennes debattinlägg hänger ihop med den här diskussionen. Den handlar bl a om ytlighet, individfixering och historielöshet. Och att göra sig bra i TV.
Jag är övertygad om att det redan nu är mycket svårt att debutera som författare om man inte är snygg (kvinnor) eller åtminstone har en sexig utstrålning (män). Att osynliggöra Selma är för mig ytterligare ett bevis på detta.
Men jag är väl överkänslig.
Först: Det är en vanlig missuppfattning att vem som helst kan hoppa in som programledare i TV. Så är det inte. Jag har själv större erfarenhet av att vara programledare i TV än att vara litteraturkritiker, så jag vet vad jag talar om just i detta fallet. Att vara programledare är ett eget yrke. Som programledare i TV är det viktigaste att få gästerna att känna sig tillfreds i studion, att få dem att svara bra och att få igång bra samtal. Visst kan du ha egna åsikter, men det är trots allt gästerna som är huvudsaken. Förvisso kan det ju bli något intressantare samtal om programledaren är påläst i ämnet, men är du en skicklig programledare så blir gästerna intressanta ändå. Jag skulle påstå att vilken bra programledare som helst skulle kunna leda Babel. Men det är ju natutligtvis roligare för tittaren med någon som har litteraturanknytning. Jag tycker också att Babels ”problem” under Jessika Gedins ledning är just hennes oerfarenhet som TV-programledare, inte hennes Selma-brist.
Som kritiker är det ju tvärtom! Där är det ju dina egna åsikter som ska komma fram, inte någon gästs. Och då är det ju viktigare att känna till litteraturhistorien för att kunna skriva relevant kritik. Självklart.
Sen: det är en helt annan diskussion vad gäller att utbudet likriktas allt mer. Men är det verkligen så? Det kan vi prata om vid ett annat tillfälle.
Man kan ju fråga sig, låt säga att programledaren för Babel istället var från, låt säga Japan, var respekterad för sina insatser inom litteraturen och hade läst läst det mesta inom världslitteraturen – men att hon inte hade läst Selma Lagerlöf. Hade då tittare reagerat på att programledaren inte hade läst Selma Lagerlöf och hade det då ansetts som ett problem?
Mig veterligen hör Selma Lagerlöf inte till,stor litteratur i japan men en Japansk programledare i litteratur kanske har koll på de stora japanska klassikerna.
Ok, har ingen aning om Selma Lagerlöf är läst i Japan eller inte och var kanske inte ett bra exempel utan taget som ett exempel. Kan inte säga att jag har ett absolut svar på min egen fråga heller. Dock kan jag anse det vara intressant att skilja på kompetens och att vara beläst. Du kan säkert hitta 20 000 personer i Sverige som har läst allt och lite till inom skönlitteratur, men som 1) inte skulle passa som programledare, eller 2) inte ha något intressant att säga, eller fråga eller ta upp om böckerna. Jag såg själv på spåret där hon sa att hon ej läst Selma Lagerlöf. Jag blev lite förvånad och tyckte det var lite lustigt och kan absolut se problemet då det är viktig referenspunkt i svensk litteratur och för svenska läsare, i ett svensk littaraturprogram. Ville ändå väcka frågan. Sen är det så att, tycker jag att man tyvärr, ofta stirrar sig blind på vem som har samlat på sig mest information. A har läst många böcker = A är intelligent och kompetent. För mig är det inte sant. Det säger egentligen ingenting för mig, mer än att personen har läst många böcker (eller bläddrat sidorna och rört ögonen över dem), och kanske har förstått något av det, men kanske inte kan använda något av det. Nu kanske använda är fel ord, i och med att det var skönlitteratur i detta fall. Fattat det eller kan utvärdera, jämföra och analysera kanske är ett mer korrekt i detta sammanhang.
Så därför tycker jag som vanligt motvalls mot allt vad det jag tycker är ”klubben för inbördes beundran”: Det är intressant att det alltid finns människor som tycker att vi andra vanliga läsare inte är lika ”duktiga” som de själva som har läst allt vad tillhör svensk litteratur som bör läsas. Jag tycker de kan hålla sig till sin egen lilla vänkrets av likasinnade och diskutera ”de stora svenska” tills de storknar. Men det är viktigt att tillhöra naturligtvis, för alla. Många litteraturvetare anser sig vara förmer än oss andra. Jodå, jag vet vad jag talar om. Jag har bekanta i den gruppen.
Men herregud, vi pratar om människor som bedömer litteratur i den offentliga litterära debatten här, bara för att man tycker att de bör kunna sin litteraturhistoria så är man väl inte någon klubb för inbördes beundran? Är en läkare förmer än andra bara för att hen är påläst inom sitt yrke? Jag är så trött på det där sättet att tänka. För min del får folk läsa hur mycket skräplitteeatur de vill och jag ser inte ner på dem ett dugg för det! Bara jag slipper.
Tack Annika.
Som bokbloggare tycker jag mig inte ha några skyldigheter att vara påläst, men jag lustläser mängder av klassiker för att många av dem är så otroligt bra. Och Selmas förmåga att gestalta människors bryderier är helt enkelt formidabel. Jag skulle vilja tipsa om framför allt Jerusalem och En herrgårdssägen.
När det gäller hur mycket man måste ha läst som programledare känner jag mig tveksam. Jag blir däremot mer fundersam över varför Gedin berättade att hon inte läst Selma, vad vill hon ha sagt med detta?
Att litteraturkritiker bör ha läst en hel del både inom och utom kanonbildningen säger sig väl självt. På samma sätt som att jag som psykolog förväntas ha läst lite psykologi. Det räcker inte för en psykolog att ha gått en snabbkurs i KBT-metodik och det räcker inte att kritiker bara läst om verken och metoderna.
Ping: Vi måste prata om Gedin - enligt O
Ping: Om klassikerns oförtjänta status som svårläst | ord och inga visor