Det finns litteratur och så finns det litteratur. Och så finns Nina Bouraoui. Det är något annat. Något mer. Något större.
Jag vet inte varför jag gillar Nina Bouraoui så mycket. Men det är något med hennes sätt att berätta som fångar mig. Att det inte är händelsedrivet, utan tankedrivet, kanske? Det är det där med att hon ”fångar existensen”, sätter ord på vad det är att vara människa, det som sker inuti, som inte går att delas upp i scen efter scen.
Annars är det ju så med många romaner nu för tiden. Scen läggs på scen där människor springer omkring och gör saker i dramaturgiskt skickliga berättelser som lika gärna skulle kunna vara filmmanus. Så är det inte alls i Nina Bouraouis romaner. Inte alls. Där är frågorna lika viktiga som svaren. Sökandet lika viktigt som berättandet. Och ibland vindlar det iväg åt håll som inte går att förutsäga.
Enstörig handlar om ett tillblivande. En flicka som håller på att bli vuxen, och som söker efter svar i det som finns omkring henne och där försvinnandet av vännen Sami blir en förlust både av vänskapen, men också barndomen.
Språket är egentligen inte fantastiskt, ibland kan det till och med kännas orytmiskt, eller ofärdigt. Det är tankarna som är fantastiska. Och Nina Bouraoui uttrycker sig alltid på ett sätt som får mig att vilja brodera vissa enskilda meningar och sätta upp som bonader på väggen.
Annika Koldenius 