Väldigt sällan fin är en berättelse om tillhörighet och om ursprung, berättat inte med sentimentalitet, utan snarare med en vetenskaplig nyfikenhet. Nyblivna studenten Noha flyttar till Linköping för att plugga och måste därför bo i studentkorridor. Men eftersom han har sitt ursprung i Eritrea, så är han uppfostrad med en skepsis till allt som är sekulärt och svenskt.
Noha har därför nogranna strategier för att undvika att vara tillsammans med och prata med andra människor. Som att laga sin mat på natten, när korridorsköket är tomt. Det hindrar dock inte till exempel Anna från att vilja vara hans flickvän, eller kursaren Fredrik från att vilja konvertera till islam och vara hans vän. Det är dråpligt roligt ibland. Oändligt sorgligt ibland.
Vid första anblick handlar Väldigt sällan fin om kulturkrockar och fördomar. Men trots de många strategierna Noha har för att få vara ifred, så finns det en sorg i Nohas ensamhet: sorgen över att inte passa in någonstans. Egentligen har det inte alls med etnisk tillhörighet att göra, utan mer om en individ som inte förstår hur resten av världen fungerar, som inte tror sig behöva något av andra människor och som verkar se allt som händer omkring honom med barnets förvåning. Men långsamt så tränger sig omvärlden på.
Vissa författare har språket i sin hand. Sami Said är en av dem. Inte så att prosan är vindlande, poetisk och blommig, utan språket gestaltar berättelsen precis som den är. Sami Saids språk är så exakt, så ledigt, så torrt, att jag kliver in i boken utan motstånd och stannar där, i den verklighet som Sami Said bygger upp. Makalöst skickligt av en debutant.
Annika Koldenius 
Tänker att det är läge för debutantpris?
Hmmm. Hela listan är ju inte publicerad än… Många bra debutanter i år… 🙂