Recension: Hindenburg av Susanna Lundin

Det är kunskapstörsten som fascinerar mig mest i Hindenburg. Prickly Pear försöker lära sig. Bertil, nallen med den hängande ögat, är en enveten lärare.

Men är det Bertil berättar verkligen sant? Eller spelar det egentligen någon roll? Är det viktiga istället kanske själva det vetenskapsliknande ordnandet av verklighetens artefakter och de rumsliga och fysiska begränsningar som finns?

Jag gillar Hindenburg just för att den inte är enkel, för att den berättar om något som är större än det som bara syns på ytan. Jag gillar också att jag får vila i en osannolik berättelse, med två osannolika karaktärer; att allt utanpåverk skalas bort så att allt som återstår bara är det djupt mänskliga; sökandet efter mening i tillvaron, trots att den verkar helt utan.

Men jag är också fascinerad av den fantasin i Hindenburg. Det är en saga för vilsna vuxna; en saga som kan trösta. Lite som Tove Janssons Sent i november, där den öde Mumindalen utan Muminfamiljen både skrämmer och ger Homsan och de andra varelserna nya infallsvinklar på helt vardagliga saker.

Susanna Lundin har skrivit en magisk berättelse full av tomhet, ödslighet och sorgsenhet. Men det är ändå trösterikt att hoppet alltid är närvarande. Det är en debut som gör mig varm i själen och som lovar mer.

1 kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

One response to “Recension: Hindenburg av Susanna Lundin

  1. Anna Teichter

    Ojojoj så besvärlig jag tyckte att den här boken var, tyvärr….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s