Recension: Någon att lita på av Hans-Olov Öberg

Någon att lita på är min kompis Hans-Olov Öbergs nya deckare om Elias Fagervik och polisen Benny Modigh, en fristående uppföljare till Djävulens tonsteg som kom förra året. Den läste jag redan på manusnivå. Det har jag inte gjort med Någon att lita på, så jag visste inte alls vad den skulle handla om.

Om Djävulens tonsteg var sjuttiotalet sammanfattat, så doftar det tydligt av 80-tal i Någon att lita på. Elias Fagervik har vuxit upp, börjat läsa till läkare och extrajobbar på akuten under sommaren. Där kommer han i kontakt med en ung kvinna som blivit våldtagen.

Djävulens tonsteg hade tydliga drag av pusseldeckare, där läsarens slutledningsförmåga sattes på prov – vem gjorde det och varför? I Någon att lita på är det istället psykologin bakom brottet som långsamt avslöjas för läsaren: vad det är som ligger bakom att Elias Fagervik gör som han gör.

Temat i Någon att lita på är tydligt: det handlar om unga kvinnor som utnyttjas sexuellt på olika sätt av män. När jag läser tänker jag genast på boken 14 år till salu, som också den kommit ut på Kalla kulor förlag. Hans-Olov Öberg tackar också mycket riktigt Caroline Engvall i slutordet för inspiration.

Jag gillar verkligen att det är så tydliga referenser till 80-talet i Någon att lita på, med movieboxar, limegröna pikétröjor med Lacoste-märken och Nishiki-cyklar med bockstyre, det gör att jag känner mig mer närvarande, att jag litar också på de andra delarna i historien. Jag saknar däremot pusseldeckarkonstruktionen från Djävulens tonsteg. Men det är bara min smak: jag har aldrig varit svag för spänningsromaner där läsaren redan från början vet vem som är ”skurken”. Det vill jag klura ut själv. Därför tycker jag också att Hans-Olov Öberg kunde ha bäddat lite mer för överraskningen i bokens upplösning. Intressant är dock den moraliska aspekten av Elias Fagerviks agerande: ställföreträdande hämnd – om en människa råkat ut för ett brott, har någon annan rätt att hämnas i ens namn?

Någon att lita på är en ovanlig deckare, men jag gillar den. Jag gillar att jag inte gillar Elias Fagervik, för det gör jag inte; han är en lurig huvudperson. Jag gillar de moraliska frågorna. Jag gillar hämndtemat med tydlig mottagare. Språket är lätt och effektivt. Och jag gillar att det tar två timmar att läsa den. Då är det som det ska.

Lämna en kommentar

Filed under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s