Recension: Kupé nr. 6 av Rosa Liksom

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 12 oktober 2012.

Det är det här som är litteratur! Att helt försvinna in i en text, i dess rytm, i dess ord när man läser. Att inte vilja befinna sig någon annan stans än mitt i berättelsen. Att lita blint på att texten bär läsaren till slutet. Att veta att det kommer att ta lång tid innan man ens kan hålla i, än mindre öppna, en annan bok.

Rosa Liksom frustar fram sin berättelse om flickan från väst och mannen från öst som tvingas dela kupé under den långa resan på den Transsibiriska järnvägen mellan Moskva och Ulan Bator. Det är något slags 1980-tal. Sovjetunionen finns fortfarande. Båda är på väg. Mannen för att få arbeta på ett bygge. Flickan för att få se en hällristning. 

Jag fascineras över berättelsen och hur konsekvent Rosa Liksom använder syn och hörsel för att guida läsaren genom berättelsen. Mannen är den som berättar. Han använder sin röst för att dela med sig av sina minnen i små monologer som han berättar för flickan och därigenom också för läsaren. Först verkar flickan bara lyssna passivt på mannens pladder. Vad annat kan hon göra när mannen häller upp ännu ett glas vodka, fäller ut sin kniv och höjer rösten. Men flickan är den som iakttar. Vid varje tillfälle går hon ut för att tvätta rent kupéfönstret så att hon kan se ut på världen som passerar. Vid varje längre tågstopp går hon ut så långt det är möjligt; pulsar genom snön, slaskar på smutsiga gator. Och det är genom flickans iakttagelser som läsaren också får se. Det är ett slags naturromantik där himlen och ljuset är klart, men där markens fula människor gjort snön smutsig och fyllt stränderna med rostigt skräp och hushållsavfall.

Jag fascineras över språket! Språket är ibland lika rytmiskt dunkande som tåget mot rälsen, ibland lika realistiskt magert som den sibiriska tundran, ibland lika starkt som den alltid närvarande vodkan. Vissa meningar vill jag aldrig ska ta slut.

Kupé nr 6. är ett tidsdokument från en svunnen tid. Det handlar både om att berätta sitt liv, att försjunka i minnen, det var så här det blev, men också om att se världen och längta framåt, vilja ut. Och aldrig har jag lika starkt känt att jag har rest i tid och rum med hjälp av litteratur. Det är en storslagen vacker läsarkänsla, trots att det är hotande, smutsigt och vintermörkt. Jag fascineras över den känslan! Det är det här som är litteratur!