Jag litar på Ann Heberlein och skriver och skriver – vill inte vara feg, vill vara modig!

Ann Heberlein frågade ju mig om jag var feg på panelsamtalet om bekännelselitteratur.

Jag sa att jag nog var det.

Jag frågade nämligen om det kunde vara lättare att skriva ärligt om man fick gömma sig bakom skönlitteraturens fiktion.
Att man som författare då kunde säga ”men det där har jag ju hittat på”.
Att man då kanske kunde vara ärligare med sina känslor och tankar, när de inte skulle läsas biografiskt och man inte behövde stå till svars för dem.

Feg.
Sa Ann Heberlein.
Som ju själv inte kallar sina texter för romaner, utan självbiografier.

Och nu sitter jag här själv och skriver och skriver.
Jag skriver om något som hänt och drabbat mig och jag kommer inte låtsas som att det är fiktion, något jag hittat på.
Det handlar om hopp, om sjukdom och död. Om vilsenhet. Om kärlek.
Jag kanske inte är så feg när allt kommer omkring.

Först och främst skriver jag för min egen skull. Jag tror på skrivande som läkande kraft.
Kanske är det någon annan som är intresserad av att läsa det jag skriver, det får vi väl se så småningom.
Om jag blir klar.
Om jag fortsätter att vara modig.

Advertisements

5 kommentarer

Filed under Skrivande, Svenska författare

5 responses to “Jag litar på Ann Heberlein och skriver och skriver – vill inte vara feg, vill vara modig!

  1. Jag har varit på skrivmingel i kväll. Nästan alla författare som presenterade sig och sina böcker hade skrivit om saker som de upplevt eller som berört dem personligen på ett eller annat sätt. Att det görs i romanform behöver inte ha med feghet att göra. Det kan bero på att verkligheten inte är tillräckligt underhållande.
    Hoppas du fortsätter vara modig och blir klar:-)

    • Jag hoppas också att jag blir klar. 🙂 Jag har dock märkt att om jag ändrar min berättelses ”jag ” till att bli ett ”hon” så skriver jag helt annorlunda. Det är mycket, mycket intressant.

  2. Om jag hade vetat från början att jag skulle ändra min roman till endast ett perspektiv, så hade jag nog valt jag-formen. Men i efterhand är jag glad att jag valde att skriva i tredje person. Jag inbillar mig att jag-formen är svårare att nyansera så att inte var och varannan mening börjar med jag. Kanske samtidigt enklare att beskriva känslor och lämna ut mer av karaktären. Jag vet inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s