Jag håller ju på att litteraturuppfostras. Eller poesiuppfostras, kanske jag ska kalla det.
Av min granne HSAHR.
Också kallad Mathias.
Det går jättebra!
Jag började läsa Marie Lundquist i förrgår och sträckläste hennes debutbok Jag går runt och samlar in min trädgård för natten på knappt en timme. Om det nu går att sträckläsa poesi? (Gör det det?)
Jag blev tagen. Så tagen att jag genast hörde av mig till HSAHR och tackade så mycket.
”Grät du?” frågade han.
”JA!” svarade jag.
För det gjorde jag.
Det är något med vissa meningar. Som säger så mycket, fast det bara är med några få ord.
Som den här:
”Väntade en hel vinter på att någon som var längre än jag skulle böja sig ner över mig och viska något i förtroende.”
Egentligen behövs det inte så mycket mer. Det ryms så många berättelser och så mycket längtan i den meningen.
Tänk att jag skulle bli poesifrälst när jag just fyllt 40!
För den delen så var Marie Lundquist 42 år när hon debuterade, om jag räknat rätt: Jag går runt och samlar in min trädgård för natten kom 1992 och Marie Lundquist är född 1950.
Vad jag vill säga med det?
Att det fortfarande finns hopp för mig och poesin, kanske?
Annika Koldenius 