Klippa film eller skriva ord? Ja, det är frågan.

Just nu håller jag på att manusbearbeta och klippa om en dokumentärfilm. På inget sätt har jag varit inblandad i själva filmförberedelserna, filminspelningen, eller råklippningen, utan jag har kommit in sent i processen för att hjälpa till att förstärka berättelsens kärna och tema.

Det är fantastiskt roligt!

Att se potentialen i filmmaterialet.
Att lyfta fram det som är bra.
Att förlänga vissa scener som är fina.
Att ta bort det som inte behövs för berättelsens kärna.
Jag är nog som en sträng redaktör på ett förlag, för att dra en parallell till bokbranschen.

I filmvärlden handlar klippning mycket om rytm. Att låta filmen både få ha tempo, men också veta när det är dags att vila i pauser. Att låta varje klipp få sin ultimata längd. Det kan handla om skillnad i någon enstaka sekund. Ibland bara någon frame. Det handlar också om att tro på bildens kraft – att våga låta bilden berätta.

Det är betydligt enklare att klippa film än att skriva, tycker jag. Men det handlar ju såklart om vana. Jag har redigerat rörliga bilder sen 1999. Skrivit har jag bara gjort sen 2008.

Kanske är jag lat? När jag klipper rörliga bilder finns ju bilderna redan där från början, med människor som gör och säger saker. Och någon annan har ju filmat dem. (Ibland på min uppmaning, förvisso…) Det gäller bara för mig att välja ut vilka bilder jag vill ha och att sedan sätta dem i rätt ordning i rätt rytm för att skapa en berättelse.

Att skriva? Då måste jag ju hitta på orden först, jösses så ansträngande! För de finns ju inte där från början som bilderna gör. Ingenting gratis där inte! Och sedan ska jag sätta orden i rätt ordning i rätt rytm. Ja, puh!

Friheten med att skriva är ju att jag själv skapar mitt eget universum. I min fantasi. Det behöver inte ha bäring på verkligheten alls, behöver inte kunna fastna på film. Behöver inte ens vara rimligt.

Ja, puh.

Fast nu ska jag skriva en recension. Det är ett helt annat slags skrivande (tänkande?) som nog mer liknar filmklippandet, faktiskt. Att hitta berättelsens kärna. Att lyfta fram det som är bra. Att hitta det som inte behövs. Och lite annat utöver det, såklart. Sånt därnt som kritiker gör.

Lämna en kommentar

Filed under Film/foto, Kreativitet, Skrivande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s