Om Helena Henschen, Hon älskade och att vi måste spara varsin kista full med brev till eftervärlden

För någon vecka sedan hamnade jag i en konversation på Twitter om det här med att vi inte lämnar papper efter oss längre. Alltså, små lappar, papperslappar, handskrivna brev, vykort – sånt som kan läsas efteråt av någon annan. All kommunikation mellan människor numera är ju digital. I alla fall nästan. Finns ingenting att läsa för dem vi lämnar efter oss.

Och då kom jag att tänka på en intervju jag gjorde med Helena Henschen 2009, när hennes roman Hon älskade just hade kommit ut. Den hade aldrig kommit till, om inte Helena Henschen fått en kista med brev och anteckningar från sin farmor, Signe Thiel. Jag tänkte då, och tänker fortfarande på, vad min kista skulle kunna innehålla. Lite tidningsklipp från någon talangjakt, någon tidig recension. Kanske böckerna där mina erotiska noveller finns publicerade. Men sedan är det nog inte så mycket mer. Och verkligen inte tillräckligt för att skriva en roman.

Här är den gamla intervjun med Helena Henschen i alla fall, om boken Hon älskade, om farmodern Signe Thiel och om författandet. Och Helena Henschen höll verkligen sitt ord att fortsätta skapandet så länge livet tillät.


foto: Annika Koldenius

Du började skriva när andra egentligen slutar jobba.
Ja, det är ju lite bakvänt. Men varför det skulle finnas något stopp? Har jag varit skapande i hela mitt liv, varför skulle det plötsligt upphöra när jag blev 65? Det förstår jag inte alls. Jag håller på så länge livet tillåter.

Hur kom det sig att du valde orden som ett nytt sätt att uttrycka dig på?
Jag kanske inte valde orden på det sättet. Men jag valde att skriva en bok som kom ut 2004, en roman som heter Skuggan av ett brott och som handlar om mord i min mammas släkt. Jag ville bara ta reda på vad som hänt. Och när en boken kom ut, så blev det en bestseller! Det var ju helt fantastiskt! Då hade jag suttit och jobbat med den i fyra år och skrivit väldigt mycket under dom fyra åren, för det tar lång tid för mej att skriva. Och efter framgångarna var det på något sätt självklart att fortsätta med nästa bok.

Varför tar det lång tid att skriva för dig?
Arbetet med båda romanerna har krävt väldigt mycket research, det tar tid. Sen är jag noggrann med språket.

Är det ett medvetet val att skriva som du gör?
Ytterst medvetet. Jag jobbar oerhört mycket med språket. Jag är en skapande person över huvud taget, som skapat många olika saker i mitt liv. Och jag tror att man tar sina idéer, sitt formspråk, ur samma trädgård. Det är lite lattjo det där.

Du skriver mycket i bilder. Är det för att du jobbat med bilder tidigare?
Jag antar det. Jag försöker ju skriva så att läsaren ska skapa sina egna bilder. Det är nästan det allra viktigaste – att man inte skriver ut allting, utan att man lämnar mycket till läsaren att fylla i. Det är inte jag som skapar en bok ensam, utan det är jag och läsaren tillsammans.

Är mötet med läsaren viktigt?
Ja. Det som är allra intressantast är, att det är först när jag möter mina läsare som jag begriper vad det är jag har skrivit. Samma halsbrytande upptäckt gjorde jag med förra boken. Hur tolkar andra människor det jag har skrivit? Har det betytt någonting för läsaren?

Vad handlar din nya bok om, Hon älskade?
Den handlar om min farmor Signe Thiel. Jag valde henne inte primärt för att hon är min farmor, utan för att hon porträtterar tiden väldigt bra; en tid som jag tyckte var väldigt spännande och intressant. Och så fick jag plöstligt fick ett material i knät som jag kunde utgå ifrån, en kista med brev och anteckningar. Ett sådant material får man inte annat än som efterlevande släkting, inbillar jag mig.

Om något av dina barn skulle hitta en kista från dig, vad skulle den innehålla?
Inte så mycket är jag rädd. Därför att jag har vuxit upp i en tid då man inte skriver brev. Man talar i telefon, man mejlar. Foton finns på hårddiskar. Men jag antar att jag efterlämnar mig lite Mah-Jong kläder. Dom har ju blivit väldigt hippa igen. Det är roligt.

Varför skrev du boken? Ville du förstå din farmor?
Jag ville ta reda på vad som hänt. Var det verkligen så här? Och jag ville skildra Signe med de fel och brister som en människa faktiskt har. Jag älskar inte Signe bara sådär, hon är ingen hjälte. Jag tycker att hon är intressant. Och rätt jobbig. Men så är vi ju allihopa.

Vad var det du inte gillade?
Nämen, det finns en kärlekshistoria i den här boken där Signe har en relation med en gift man. Det är en tysk vetenskapsman och hypnotisör, och bara det var ju spännande! Men han var gift och avsåg absolut inte att skilja sig ifrån sin hustru, som var en känd genetiker och hans samarbetspartner. Men Signe flyttar in där, i familjen i Tyskland, och lever tillsammans med dom. Själv skulle jag blivit tokig om det flyttat in en annan kvinna i mitt hem och gjort anspråk på min man!

Jag undrar ju också vart alla Signes sex barn är? Var är dom när Signe är ute och far i Europa?
Jag kanske har skrivit lite för lite om det? Men Signe var en överklassdam. Hon fick mindre och mindre pengar allt eftersom, men tillhörde ändå dom som hade råd med tjänstefolk. Det fanns ett hembiträde, det fanns en barnsköterska när barnen var små, det fanns en mormor. Och det fanns en storasyster som i hög grad var lill-mamma. Det där har jag hört mycket om, att det lades ett rätt stor ansvar på henne att ta hand om sina småsyskon.

Är det något som har överraskat dig med din farmor?
Ja, att hon var så internationell, det visste jag faktiskt inte. Hon hade brevväxlade oavbrutet med vänner i hela Europa. Hon talade franska och tyska flytande, det var ju så i hennes generation. Och jag minns väldigt tydligt att det låg lexikon i travar på hennes skrivbord – engelska, spanska och italienska.

Hon var väldigt aktiv?
Ja. Det där med att kämpa för kvinnornas sak är ju väldigt centralt i hennes liv. Hon blir rösträttsflicka och sen blir hon verksam i Fredrika Bremerförbundet som ju var stort och viktigt då. Och så var hon med i Tisdagsklubben, som ju var ett slags embryo till en svensk motståndsrörelse under andra världskriget, mot nazismen. Det finns inget material om den, annat än det som finns sparat hos säkerhetspolisen. Men det kan man ju få tillgång till nu.

Finns det något i boken som är extra viktig att förstå som läsare?
Jag har skrivit någonstans att boken består både av Signe Thiel, som är min farmor, men också av tankar som har sitt ursprung i mig. Bokens Signe är en sammanslagning av oss två, det är väldigt viktigt. Ingen författare kan säga att man skildrar i djupet någon annan än det som författaren själv bär inom sig. Så är det ju.

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Intervju, Läsande, Skrivande, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s