Vad skönt det är att höra Martina Lowden såga Jens Lapidus novellsamling

Det är aldrig roligt att såga en bok när man är kritiker.
Nej, det är faktiskt inte det.

Det är ju massa tid och möda och förhoppningar och slit som en författare har lagt ner på att få ihop sin berättelse, få den i presentabelt skick. Och så kommer en kritiker och tycker att den är rent ut sagt dålig.

Jag har själv skrivit kritiska recensioner. ”Sågning” är kanske ett väl starkt uttryck, jag försöker alltid hitta något som är bra. Men ibland går det faktiskt inte. Och så skäms jag lite som kritiker, känner mig dum och elak och undrar om jag har missat något, fast ”snäll” och ”tillåtande” knappast är måsten i kritikerns yrkesbeskrivning. Det kniper ändå lite i magen.

Och det är verkligen ovanligt med rejäla sågningar av litteratur. Kanske för ovanligt? Kanske är vi kritiker lite för snälla när vi recenserar? För att det faktiskt kniper i magen att säga att någons kreativa arbete och nedlagd möda är dålig?

Därför är det jätteskönt att höra Martina Lowden i dagens Kulturnytt i P1 där hon sågar Jens Lapidus nya bok Mamma försökte jäms med fotknölarna. Hon skäms inte alls för att kalla den dålig. Snäll och tillåtande är hon verkligen inte. ”Mamma försökte är en bok som består av lågvattenmärken”, säger hon. Så skönt!

Lyssna här på Martina Lowdens recension.

En annan sågning som är skön att läsa för en (kanske alltför snäll?) kritiker är Nina Lekanders recension av Kajsa Ingemarssons Någonstans inom oss. Läs den här.

9 kommentarer

Filed under Bokbranschen, Recensioner

9 responses to “Vad skönt det är att höra Martina Lowden såga Jens Lapidus novellsamling

  1. Jag hörde den också. Det är ovanligt med negativ kritik i kulturradion. Kanske står man alltför nära dom som man skall recensera? Minns Mats Arvidsson på SR P1 Kulturredaktion som sa i radio att det kändes fel att ge dålig kritik till någon som lagt ned sin själ i tex en målning. Men i detta fall tog Martina Lowden till den största kanonen och fyrade av. Det kanske hjälper att det var en man som var måltavla. Sen finns det undantag. Jag vet och ser dig ge exempel på en kvinna som kritiserar en kvinna.

    • Jag tror inte att det spelar någon roll om det är en man som kritiserar en man, eller kvinna som kritiserar en kvinna eller de andra kombinationerna som finns. Däremot är det svårt att ge alltför offentlig negativ kritik till någon som man står nära, tror jag. Även om jag inte behövt göra det hittills. Då avstår jag hellre från att recensera den alls. (Vilket ju i och för sig också är en slags positiv o-uppmärksamhet.)

  2. Emma

    Förstår att Kajsa Ingemarssons bok fick en sådan recension, otroligt dålig var den. Har dock lite förväntningar på Lapidus nya så jag får väl se om jag håller med om den recensionen🙂

  3. Per Tore

    Ointressant! Lowdens litania var bara pinsam och helt ointressant som anmälan. När recensenten fokuserar på att utmärka sig och söka uppmärksamhet genom sitt val av invektiv och nedlåtande sarkasmer så tappar jag genast intresset. Man ska inhämta analyser om litteratur från flera håll men likt en statistiker får man sålla bort det som avviker för mycket . Eller om ni vill, göra som med domarsiffror i bedömningssporter där de högsta och lägsta betygen inte räknas in i medelvärdet.

    • Som kritiker strävar jag alltid efter skriva en text som är intressant att läsa i sig själv, inte enbart som recension. Samt att försöka låta bli att min personliga smak styr allt för mycket. Det fungerar inte alltid. Men jag tycker du har hittat en bra strategi – att sålla bort det som avviker för mycket.

  4. Magnus N.

    Det händer att böcker blir sågade, men inte alltför ofta. Kanske kritiker är lite för snälla överlag. Men nog finns det oskrivna men ändå skönjbara regler för när det är all right och när inte för en kritiker att verkligen göra ner en bok. Kön är nog inte det avgörande, även om det kan väga in i vissa fall, men oftast är det är nog andra faktorer som gäller. Även om Jens Lapidus är en ganska respekterad författare så skriver han i en genre som inte riktigt betraktas som fin. Detsamma gäller för Kajsa Ingemarsson. Mer osannolikt är att en sämre bok av låt oss säga Kerstin Ekman eller PO Enquist, där de skrev under sin förmåga, skulle bli attackerad på samma sätt. Martina Lowden tar i för mycket mot ett anspråkslöst novellförsök, och själv fick jag nog inrycket att novellerna inte är riktigt lika usla som hon beskriver dem. Men jag har inte läst boken ännu.

    • Magnus N.

      … och ett PS, kanske bör man ställa sig frågan varför det känns skönt att lyssna på en sågning…. Den kommentaren har synts även på andra håll. Ska man slakta en bok så bör man nog argumentera lite mer och stapla lite färre invektiver på varandra. Det hindrar inte att novellerna kanske är så dåliga att de inte borde ha publicerats, och att det bara var pengarna som fick frlaget att trycka den. Som argument från en kritiker är det dock inte särskilt seriöst.

      • Hittills är Martina Lowden den enda som verkligen inte tyckt om Mamma försökte, vad jag vet. De flesta recensenter verkar tycka att den är helt ok. Och jag tycker visst att det kan vara skönt att lyssna på en sågning, att någon kan bli riktigt arg på en bok och tycka den är dålig.
        Däremot tycker jag, tvärtemot dig, att frågan om förlaget skulle gett ut boken eller inte är en helt rimlig fråga för en kritiker att ställa. Författaren agerar aldrig isolerat, utan alltid i samarbete med sitt förlag – redaktörer, PR-människor osv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s