Recension: Vi kan inte ha det så här av Göran Greider

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 augusti 2012.

”Vi kan inte ha det så här”, ryter Göran Greider på omslaget. Politiskt? Ja, visst. Men innehållet är mer en viskning än ett ryt. Det finns en slags trött uppgivenhet i texterna. Det är inte en samling texter som manar till kamp eller solidaritet.

Jag tror jag är besviken. Jag hade hoppats på mer. Eller så här: innehållet är intressant, men Göran Greider kan inte berätta. Faktiskt är Göran Greider en riktigt tråkig berättare, som föreläser istället för levandegör. En sådan där professorstyp som står och mumlar fakta på fakta bakom katedern utan att lyfta blicken, snarare än att bjuda in till samtal. Fakta om Zorn, fakta om chick-lit, fakta om Mona Sahlin, fakta om mediedrev. Jag skulle lika gärna kunna läsa en uppslagsbok. Ofta finns inte heller någon slags analys eller djupgående. Allt rör sig på ytan. Det som syns.

En god berättare förmår fånga sin läsare så att denne känner sig välkommen, oavsett ämne. En god berättare gör sin lyssnare lite klokare genom att bjuda in till resonemang. En god berättare hittar de där frågorna eller berättelserna som gör det intressant även för en läsare som inte är insatt, som inte delar. Göran Greider gör sällan något av detta. Han är inte heller frågande inför verkligheten, inte sökande. Hans världsbild är tydlig, fastgjuten i ett marxistiskt betongblock. Allt handlar om klass. Om medelklassens litteraturkritiker som inte förmår läsa arbetarlitteratur på rätt sätt, om revolution som den sanna demokratin. Klassperspektivet är aldrig så tydligt som i dikten Segway to heaven, om Solsidan, den famösa förorten i Stockholm: ”Vi kan inte ha så många rika samlade på ett ställe för då vet vi att fattiga samlas på ett annat ställe.” Det är också en av samlingens bästa texter.

”Politik och litteratur 2001-2012” är underrubriken till Göran Greiders Vi kan inte ha det så här. Trots det finns det flera kapitel som handlar om musik, religion och natur. Ett hårdare urval hade varit önskvärt. En koncentration på medier, politik och litteraturkritik hade skärpt tonen. För det är i de texter som handlar om arbetarlitteraturkritik, mediedrev och politik som Göran Greiders röst bäst kommer till sin rätt. Till exempel i kapitel nio brinner helt plötsligt ett engagemang till – och inte bara mellan raderna – i texter som ”De är de rika som är problemet” och ”Och de Bourdieuska fälten såldes ut till nya ägare”. Det är texter som når ända fram.

 

Läs också Jan Gradvalls recension i DN Kultur.

 

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Sakprosa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s