Recension: Fifty Shades Darker av E. L. James

Om Fifty Shades of Grey var fräck, spännande och kittlande med sin mystiske hjälte och BDSM-sex, så är Fifty Shades Darker mest en gäspning. Om jag jämför. Och det gör jag ju. För Fifty Shades of Grey var verkligen något nytt, och nytt är nytt och spännande bara vid första läsningen.

Fifty Shades Darker är en typisk triologi-tvåa; en transportsträcka mot sista delen som inte skulle kunna fungera på egen hand utan del ett. Karaktärerna från del ett fördjupas visserligen och nya karaktärer och sidohistoriet introduceras, men den fråga som bär historien framåt är fortfarande ”kommer Ana och Christian någonsin bli lyckliga tillsammans?”

Fifty Shades Darker är en mindre vuxen berättelse än Fifty Shades of Grey. Jag tyckte ändå att Fifty Shades of Grey dels var en slags chick lit-inspirerad utvecklingshistoria där Anas personliga resa mot yrkesliv och kärlek var centrum. I Fifty Shades Darker är en tonårsaktig svartsjuka i centrum, både Anas och Christians. Ana är svartsjuk och missförstående mot Christians tidigare liv, Christian svartsjuk på alla män som han tror vill få Ana i säng. Det blir lite i löjligaste laget. ”Väx upp!” vill jag fnysa åt dem. ”Är ni 22, eller vadå?” Tills jag inser att det är ju precis vad de är: in their mid-twenties, alltså. Och då vill jag istället krama om dem och säga: ”första kärleken kan vara svår ibland, när man inte känner igen det där som rasar i hjärtat, det där som kallas kärlek”.

Erotiken från del ett finns kvar som ett viktigt inslag; de har fortfarande sex på var och varannan sida. Morgon, middag, kväll. I hissar, på båtar, på flyglar, i gamla pojkrum… för all del i sängen också. Men det blir faktiskt långtråkigt tillslut, med alla dessa flämtande andetag och gemensamma orgasmer som sköljer över deras kroppar. Ana börjar visserligen mer och mer gilla att bli bunden, och Christian börjar mer och mer gilla Svensson-sex. Men vissa sidor skumläser jag med ett ”åh, nej ska dom göra det IGEN!”

Kvar från del ett är också Anas och Christians e-postkonversationer. Jag gillar dem. De är fortfarande kvicka. Och jag gillar också de flirtiga och kvicka konversationer som Ana och Christian har, de är den största behållningen med Fifty Shades Darker.

Fifty Shades Darker hade mått bra av en hård redaktör dom tagit bort minst en tredjedel av texten. För det är mördande långtråkigt ibland, med konversationer och scener som inte tillför historien något, eller som hade mått bra av en rejäl kortning. Och det finns en spännande kärna i berättelsen – vilka är Christian Greys hemligheter egentligen?

Och som sig bör i en triologi-tvåa, så avslutas Fifty Shades Darker med en rejäl cliffhanger. Så nu måste jag ju läsa Fifty Shades Freed.
Eller skumläsa, i alla fall.

Lämna en kommentar

Filed under Chick-litt, Erotik, Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s